Master Massive
The Pendulum

Pendeln svänger för Mästarmassivet, de startade sin historia redan 1993 när Jan Strand släppte en sexspårskassett med andra musiker än de som finns i konstellationen idag. Han hade en idé om att göra en rockopera, många bandmedlemmar har kommit och gått under bandets historia och nu har kvintetten satt samman denna opera med flera sångare och en kvintett musiker. De bygger sin musik kring mörka teman såsom klimatförändringar, terrorism och allt vad det heter i en värld som de anser försämras och förmörkas. Det är en saga med sjutton kapitel som sägs vara inspirerat av den progressiva hårdrocken från förr, men det sägs att de liknar heavy metal band även om det är lite svårt att dra en exakt liknelse.

Musikaliskt sprider de sin stil i många riktningar, produktionen känns lite gammalmodig även om de har lite snygga akustiska partier och kvinnlig skönsång för att modernisera ljudbilden något. Det är ganska varierat över de sjutton spåren och ibland kan det nästan ses som lite spretigt då det drar i många riktningar men på något sätt tycker jag samtidigt att det saknar lite djup. Ganska dramatiskt får man väl ändå säga trots allt, och sångarna är alla bra, speciellt den kvinnliga sången som är riktigt högklassig. 71 minuters speltid är väl inte direkt den längsta speltiden för en rockopera – 71 minuter är dock en väldigt lång speltid, en tanke man kan ha är att det kan tänkas vara lite väl långt.

Hur ska jag då beskriva detta album? Bra, dåligt, tråkigt, lamt, idélöst, spännande, dramatiskt, kanske fantastiskt? Nåja, det är inte det bästa jag hört, inte heller det sämsta jag hört. Jag tycker att det är ganska bra men också ganska fantastiskt i sina bästa stunder, en del av det är dock ganska tråkigt. Något saknas för att det ska nå toppnivån, kanske skulle de ansträngt sig för att skapa mer intressanta låtar, det blir för mycket vanlig tungmetall blandad med ganska intressanta mellanspel, spelet mellan mellanspelen skulle definitivt kunnat ha varit betydligt mer intressant.

The Monastery är en av höjdarna på albumet, ett spår som bryter av ganska mycket från resten av albumet. Jag tycker också om Dear Aadham som har riktigt snygg kvinnlig sång och en snygg låt faktiskt. På det hela taget är det ett album som kanske inte riktigt vet på vilket ben det vill stå men fans av rockoperor och av heavy metal bör nog åtminstone titta lite närmare på detta album – det finns definitivt saker väl värda att höra på detta album.

HHHHHHH