Lords of the Trident
Frostburn

Treuddslorden släpper ett nytt album som de kallar Frostburn, och det låter onekligen spännande och med en power metal-kliché som omslag kan man inte direkt klaga. Eller? Sångaren med ett idiotiskt namn är visst född ur ett utbrott från en vulkan innehållandes metall och stål (keh, är inte stål en metall?) ett utbrott som skedde i tidernas begynnelse sägs det. Men det var inte förrän långt senare han träffade Socrates of Shred och sina andra ganska löjligt namngivna metallkrigare och embarkerade på sitt äventyr med ett debutalbum 2009 och ett ytterligare album 2011, nu kommer deras tredje album som alltså kallas Frostburn. Det hela tycks lite Rhapsody, lite italienskt och lite sådär omoget som sådan musik ofta känns.

Det låter som det kan tänkas utifrån omslaget och vad jag skrivit i första stycket, power metal enligt den Europeiska mallen. Mycket medryckande tongångar, klassiska metallriff, ganska melodiöst, lite sjunga-med-stycken kryddar anrättningen. Ganska putsad produktion och en typisk metallsångare, det känns inte speciellt unikt, inte ens den lite insnöade och krigiska lyriken känns som att den drar åt ett annat håll än det mesta i genren. Låtvariationen är ungefär som man kan förvänta sig och speltiden når nästan femtio minuter. Jag har svårt att se att något med Lords of the Tridents musik är speciellt unik eller nyskapande, men fans av metal är sällan sådana som går i progressionens spår – det kan faktiskt vara de som är de största bakåtsträvare som finns i vårt samhälle och om den tesen är riktig bör Lords of the Tridents nya album ligga väldigt väl positionerat för att nå en god metallpublik.

Jag hade gärna sett att de dragit sig i nya riktningar att inte bara följa de uppspårade stigarna, att de attackerat från nya angreppsvinklar eller kanske helt slagit till reträtt och tagit en ny, bättre position. Men så är det inte och ni som gillar att inget händer, för er som önskar att varje dag, varje film, varje band, varje rutin alltid följer samma mönster är detta ett lysande album. Jag tillhör dock inte dessa, upprepning är så långt ifrån mitt idealläge något kan vara och hur bra de än gör det går det inte att göra stereotypisk musik som tilltalar mig fullt ut. Detta är inget dåligt album, jag tycker att låtarna är bra, melodierna och sången håller god kaliber – problemet är bara att detta kan sägas om massor av band som jag skulle förväxla med Lords of the Trident. Jag tror faktiskt inte att något Lords of the Trident gör känns genuint som något av just Lords of the Trident för den spontana tanken när detta album snurrar i gång är inte ”wow, Lords of the Trident”, utan snarare ”ännu ett europeiskt power metal band som låter ungefär som de övriga”.

Jag vet inte vilket spår som är bäst, de är alla helt okej och inget sticker ut för mig. De låter alla som något jag hört förr, som något utan nytänkande eller dramatiska idéer. Det här bandet vänder sig till de som passar in i en klichébeskrivning av metalfans, inte till oss som har en lite mer sofistikerad syn på livet och inte riktigt passar i ett visst format. Jag tycker att det är ett underhållande album men det saknas ganska mycket för att det ska nå de högre nivåerna och sticka ut i den enorma ström av liknande band som redan finns och flyter förbi oss. Bra men ingenting speciellt är nog den bästa beskrivning jag kan ge när det gäller detta album.

HHHHHHH