Iron Kobra
Might & Magic

Järncobran är en art av kobra som namngivits av analfabeter, en art som går på två ben och dödar sitt byte i en ritualistisk akt snarare än att bara bita det med sina gifttänder. På omslaget till bandet Iron Kobras andra album utspelar sig just detta drama, eller något i den stilen. Bakom namnet Iron Kobra döljer sig en tysk kvartett, en kvartett heavy metal-galningar om man ska tro informationen som följer med albumet. Om man bara läser infon och tittar på omslaget och på hur bandet ser ut tycks de inte direkt vara normbrytande, tur då att jag inte gör sådant förrän jag lyssnat in mig ordentligt på ett album. Men Might & Magic som följer albumet Dungeon Masters, ju mer jag recenserar desto mer börjar jag undra om musikförfattare verkligen kan kallas skapande artister.

Iron Kobra är inte direkt ett band som bryter ny musikalisk mark, om jag ska vara snäll. Delar av detta albumet är rena plagiat av stycken redan författade av andra band, produktionen känns som något från tidigt åttiotal och det känns lite som att det bör hänga ganska många Number of the Beast-affischer på väggarna i lokalerna där detta band vistas. Antagligen lite idolbilder av Dave Murray och Steve Harris också, det är ett album där man försöker härleda till vilket järndamstycke respektive riff tillhör. Sångaren är inte direkt fantastisk men duger ändå ganska väl för vad de gör, dock har han ibland en lite väl påtaglig accent vilket blir en aning störande. Nio låtar och trettiosju minuter musik, det finns fördelar med att vissa band lever i det förflutna – det är svårt att totalt tråka ut någon på 37 minuter.

Om vi tar det positiva först så är detta albums musik enkel och därför lätt att ta till sig med tydliga refränger och melodier, det är kort och rakt på sak vilket alltid är bra. Nostalgikortet är något som alltid tycks glädja vissa fanns och att gör ett spår på tyska är kul och värt att nämna även om spåret i sig är ganska trist. Det negativa är att produktionen som känns uråldrig, jag saknar en modern känsla och jag saknar djup. Inledning ”this record is meant to be played at ten” känns väldigt lam, min stereo har inte volymkontrollen byggd på det sättet och jag betvivlar att många stereos har det, om de menar tio som maxvolymen så känns det också lite löjligt och framförallt klichémässigt och om det är något jag är allergisk mot så är det stereotypiskt tänkande.

Hyfsade låtar på detta album men för mycket känns igen från den brittiska järndamen och deras samtida genrekollegor – det är lika fantasifullt och oförutsägbart som en svensk deckare, samma mentala djup som hos en djupt religiös person. Kul på ett sätt, tråkigt på många fler sätt och hur mycket jag än gillar heavy metal så kan jag inte uppbåda tillräckligt mycket mental styrka för att ljuga och säga att det här är rekommenderat för något. Jag tycker bandets medlemmar varit fyndiga i sina artistnamn och så vidare men de borde kanske ha spenderat mer tid på att vara lite fyndiga i sin musikaliska framtoning också – jag har svårt att se så mycket positivt i att stjäla riff från sina idoler, ett och annat lån kan man alltid acceptera men ett helt album? Nej, det blir för mycket.

Kanske för fans av heavy metal som tycker allt det moderna är fel och önskar att det fortfarande vore 1982 – om ni inte tillhör den skalan kan ni utan att ha dåligt samvete ha överseende med detta album för det har verkligen ingenting nytt att erbjuda oss, bara ett annat artistnamn och albumtitel på något vi redan hört.

HHHHHHH