Divided Multitude
s/t

Norska Divided Multitude har recenserats ett par gånger av mig, senast slogs på stora hyllningstrumman för deras album Feed on Your Misery som såg dagens ljus 2013. Bandet ska visst fira 20 år med detta album, ett album som är deras sjätte som de kallar Divided Multitude helt enkelt. Inte jättesnyggt skivomslag men det är åtminstone inte tråkigt och det är bra. Med tanke på hur bra bandets senaste album var och hur hyllat det blev är det nog svårt att inte gå in i arbetet med en recension med vissa förväntningar – men som alltid försöker jag mitt bästa för att hålla det objektivt.

Tung progressiv metal är vad det handlar om, sångaren förnimmer om en viss Tobias Sammet faktiskt och stilistiskt är det väldigt kraftfullt och drar lite i riktning mot ett Stargate-fascinerat band från samma land. Snygga, ganska diskreta keyboards bjuder på en stämning som man känner av men inte riktigt kan definiera när man hör albumet för första gången. Bra sånginsats, kraftfullt och snyggt producerat, det är bra att de inte överpolerat ljudbilden utan låtit den förbli rejäl och tung. Speltiden är okej för genren och albumet tenderar inte till att kännas tjatigt vilket förstås alltid är positivt – jag tycker att det är ett väldigt snyggt producerat album med bra dynamik och energi.

Och riktigt bra musik ska väl tilläggas att det är, bra kompetens i låtskrivandet och så vidare. Jag gillar detta album skarpt, norrmännen träffar väldigt rätt med sköna låtar, bra driv, bra energi och ett dynamiskt album. Dock inte lika bra som senast det begav sig, detta album är lite plattare och saknar det där lilla fantastiska som förra albumet hade. Därmed inte sagt att du ska strunta i detta då det ändå har en hel del nytt och fräscht att erbjuda kontra det förra albumet, det är en bra utveckling för detta album och om de fortsätter slänga ur sig album av samma kaliber som de två senaste finns det ingen anledning till att inte räkna dem bland den progressiva metallens elit.

Låtarna är alla riktigt bra och ingen sticker väl egentligen ut till den grad att jag hittat en superfavorit, kanske är det också en del av anledningen till att jag inte ser albumet som lika vasst som det förra. Det är dock ett riktigt skönt album att lyssna på, Divided Multitude känns som att de är i högform och de visar upp sig från en riktigt bra sida – definitivt ett album ni bör titta närmare på, jag betvivlar inte att albumet kommer att fortsätta snurra i min musikspelare då och då. Ett varmt rekommenderat progressivt album så här i vintermörkret, kanske en bra julklapp.

HHHHHHH