Diamond Dogs
Quitters and Complainers

Diamanthundarna är tillbaka med nytt material, ännu ett album i en lång katalog. Det var tre år sedan sist och då tyckte inte sångare Sören om vad jag skrivit om deras album Set Fire to it All och tyckte det var lämpligt att förolämpas lite, och sedan påstod han att han sagt till skivbolaget att vi inte skulle få deras nästa album något han tycks ha missat att tala om för det nya bolaget. Jag tror dock inte att promotionbolaget som försett mig med detta album brukar tycka så illa om vad jag skriver eftersom jag många gånger givit deras skivor bra betyg. Nu handlar det dock om ett band jag hittills genomgående givit negativa omdömen, dock enligt en stigande tendens. Quitters & Complainers heter det nya albumet och med på det få vi också en 70 minuter lång liveinspelning som jag redan nu kan säga att jag hoppade över på grund av tidsbrist.

Albumet spelar på traditionell rock’n’roll, det är massor av nostalgi och inte mycket i form av nyskapande här. Det känns dock lite mer rejält och dynamiskt än det föregående albumet. Modern rockproduktion, känsla av nostalgi och genuinitet men också en modern fräsch ljudbild – en bra produktion. Jag är inte så värst imponerad av sånginsatsen men den harmoniserar ganska väl med ljudbilden som är råbarkad och lite rebellisk, och för första gången jag hör bandet låter det faktiskt lite rebelliskt trots att bandet består av gamla farbröder – kul att de lyckas hålla sig unga trots att de hållit på i snart ett fjärdedels sekel. Det är också bra att de är trogna genrens tradition med korta koncisa album, knappa 40 minuters speltid är väldigt vettigt för ett album i denna stil – det är också lagom varierat och dynamiskt för att hålla hela speltiden.

Jag har tidigare varit väldigt kritiskt till detta band då de två album jag tidigare recenserat varit både fantasilösa och tråkiga, detta album känns fräschare, bättre och betydligt mer intressant än det jag tidigare hört med bandet. Det har bra driv och energi, det här är rock’n’roll mer på riktigt än det tidigare varit, tidigare känns det som de emulerat snarare än levt ut rock’n’rollmusiken. Det här är faktiskt ett bra album, jag har uppskattat lyssna på det och om Sören klagar på vad jag skrivit nu är han tråkig. Hursomhelst, jag bryr mig ju inte direkt vad bandet tycker och de bryr sig säkert inte om vad jag tycker men jag tror att många kan komma att uppskatta detta album, kanske främst en äldre publik men säkert många andra. Om bandet kommer att vinna nya fans med albumet är en annan sak, jag är nog inte villig att kalla mig fan men det är ett kul album. Och fansen kan dessutom glädja sig över en extra liveskiva med lite klassiska hits.

Det finns flera sköna låtar på detta album som inledande Runaway Romeo som sätter an en god ton för albumet. Bäst är dock Back to babylon och Silver Star Delight mitt i låtlistan. Det finns väl egentligen inte heller något svagt spår så jag kan dra slutsatsen att detta är ett bra album, om än inte riktigt värt något av våra riktigt höga betyg men ändå ett jag tror kan tilltala ganska många tack vare sin raka och okomplicerade rock’n’roll. Vi får väl säga att det ändå var lite tur att någon inte lyssnade på Sören och skickade detta album till oss för det har varit kul att lyssna på albumet.

HHHHHHH