Caelestia
Beneath Abyss

Under avgrund hittas grekiska Caelestias andra album, ett album som kan skryta med gästframträdanden från Björn ”Speed” Strid känd från Soilwork och Markus Freiwald som är känd från Sodom. Bandet bildades annars under annat namn 2012, sedan dess har de hunnit med ett album och att byta ut lite bandmedlemmar. Kvartettens andra album såg dagens ljus först 2014 men fick internationell release under Inverse Records vingar i februari 2015. Nu har Halloweds granskande öga tittat lite närmare på vad bandet har att erbjuda med sitt andra album, ett album som inte har ett alltför snyggt omslag.

Melodöds, med vrålande snubbe som sjunger och med en sångerska som också bidrar med sångpartier, det är dock vrålsången som tar mest plats i ljudlandskapet. Ett ljudlandskap som låter ganska typiskt för genren, modern produktion – kanske inte lika putsad som till exempel Soilwork eller sådana band men inte heller så värst rått eller aggressivt. Sången är genomgående karaktärslös vilket är lite av en svaghet måste jag tillstå, låtmaterialet är väl inte så överdrivet varierat och trots att de har två instrumentala spår känns det som att det flyter samman till en massa snarare än att bäras av tio låtar. Speltiden är dessutom ganska lång med sina 50 minuter, något som kan vara svårt att behålla intresset för.

Det gäller förstås förutsatt att du ens får upp ett intresse till att börja med eftersom det inte är direkt intresseväckande musik vi får. Albumet saknar starka fokuspunkter, det saknar driv och fantasi. Sånginsatserna är genomgående tråkig oavsett om det är vrålsång, kvinnlig sång eller gästsång, man vill ha något mer här. Faktum är att man vill ha något mer hela tiden när man lyssnar på detta album, någon mer hitbetonad låt, lite mer driv, bättre produktion, bättre sång, de når inte riktigt fram någonstans och därför blir det ett album som inte förtjänar ett betyg ovanför den nedre halvan i vår skala. Sömnpiller är kanske att ta i men det är inte långt därifrån.

Ett album som känns på alla sätt meningslöst, som inte riktigt bjuder på något man vill ha eller saknar, ett album som bara är. Som är svårt att engagera sig i, som kanske inte nödvändigtvis är dåligt men i slutändan knappast kan kännas som något annat än just ganska dåligt. Jag har svårt att se att Caelestia har något som gör dem intressanta inför framtiden heller, men man ska aldrig stänga några dörrar – detta album har jag dock svårt att se att någon skulle känna sig speciellt intresserad av, det känns som ett album de flesta borde ranka som lite under medelmåttigt.

HHHHHHH