Mr Big
... The Stories We Could Tell

Tre punkter tycks vara melodin för Herr Stor, What if… för tre år sedan och … The Stories We Could Tell nu. Inte så snyggt skivomslag, det tycks som att grisar fascinerar bandet då förra omslaget hade någon form av flygande gris och denna har en mänsklig sådan. Tänk om historierna vi kunde berätta resonerar bandet, tänk om band hade kunnat vara lite mer originella resonerar jag. What if… var ett under av intetsägelse, då jag blandade ihop den med ett helt annat album när jag tänkte ifall jag recenserat någon Herr Storskiva tidigare, faktum är att när jag såg omslaget började jag fundera på om jag ens hört albumet men det har jag gjort och sedan glömt det, så bra var det. Då är förstås frågan om tre års extra vishet givit bandet några nya insikter, vissa internetrecensenter tycks åtminstone tro det då hyllningskören är lika engagerad nu som vid alla melodiösa rockalbum som släpps.

AOR enligt formatet, Eric Martin har en rätt skön röst men ingen som direkt sticker ut. Egentligen sticker ingenting i Herr Stors nya album ut från mittfårans tillbakahållna melodirock. Åtminstone inte stilistiskt. Det är snyggt producerad, med hyfsad pondus och bra energi, välgjort och inget som lär skrämma bort någon fan av genren. Lite försiktigt skulle jag vilja säga att det är, kanske till och med fantasilöst då det känns som att det finns väldigt lite här som inte lånats eller stulits från andra tidigare verk. Det är okej variation över albumet men tretton spår med en speltid på nästan timmen blir i längsta laget även för den mest tålmodige AORaren.

Det är inget dåligt album detta, det inleds med grymt bra driv och ett riktigt bra spår i Gotta Love the Ride. Sedan kommer ingenting och ingenting och ingenting och ingenting och ingenting och ingenting och sedan tappar man intresset och viljan att leva. Nästan. Det kommer dock lite tillbaka mot slutet eftersom det är lite bättre låtar mot slutet av albumet. På det stora hela är det dock ett väldigt intetsägande album, precis som senast det begav sig. Så det är inte direkt ett album som får än att tänka annorlunda, jag börjar mest fundera på what if… they actually made something worthwhile. Kanske lite taskigt sagt men jag tycker faktiskt att det inte riktigt är så väldigt roligt att lyssna på samma sak om och om igen oavsett hur bra det är.

Herr Stors nya album är helt okej, det har ganska schyssta låtar, bra produktion och allt det där. Fans av genren kommer säkert hissa det, det låter ju bra och använder alla beprövade knep på vedertaget sätt så vad som saknas i originalitet kompenseras kanske i utförande. Men hur spännande är det att se och höra samma sak om och om igen? Det är upp till lyssnaren att avgöra men den som söker något annorlunda blir nog besviken.

HHHHHHH