Leviathan
Beholden to Nothing, Braver Since Then

Det bibliska havsmonstret är återuppståndet, åtminstone om man ska tro namnet på bandets hemsida. Detta är deras andra album sedan de återuppstod och det har en väldigt lång titel och ett ganska intressant skivomslag. Kvartetten bjuder oss på femton spår och 75 minuter musik, väl tilltaget kan man tycka. Dock bjuder de på progressiv musik så med det i åtanke finns det väl alla möjligheter att vi ändå får något som fungerar. För er som undrar så är bandet från USA och närmare bestämt Colorado och de släppte sin debut EP så tidigt som 1991, nu 23 år senare är deras femte album här och det är det albumet jag tagit en närmare titt på.

Progressiv metal är just vad det handlar om, inte speciellt tungt utan mer i en episk inriktning. Det är ganska stort med långa låtar, ofta med utdragna inte så krångliga stycken, tempot är ofta ganska lågt och sångaren har en sådär halvpampig stämma som kan jämföras med Fates Warnings frontman Ray Alder. Inte den bästa progressiva produktion jag hört, produktionen är lite grumlig och inte lika ren och snygg som den oftast är i modern progressiv metal. På tal om sagda Fates Warning tycker jag att du har en bra jämförelse i där, om du nu hört dem. Hyfsat varierat men samtidigt ganska lite varierat om man jämför med genren i allmänhet. Ett ambitiöst välgjort album som inte skulle lida av lite bättre produktion.

Kanske inte det bästa av progressiva metalalbum jag hört, det blir lite för omständligt. Lite för trött i många fall och albumet blir trots att det är kreativt, finurligt och väl genomfört lite väl segt och inte speciellt minnesvärt när det ska summeras. 75 minuter är för långt kort och gott, främst på grund av att låtmaterialet inte är tillräckligt iöronfallande för att entusiasmera under hela speltiden, eller ens tre fjärdedelar av densamma. Visst är det ett bra album, ett jag tycker väldigt mycket om att lyssna på men som inte sätter sig.

Femton låtar, det är en hel hög och de är långa allihop men det finns ett som sträcker sig lite över alla andra låtar på albumet. Thumbing Your Nose at Those Who Oppose är det spåret, det finns också lite sköna citat om gudstro och så vidare men egentligen inget som glänser mer än det spår jag redan namngivit. Ett bra progressivt album men Dream Theaters och Fates Warnings senaste är bara ett par exempel på bättre val ur de nyligen släppta amerikanska progressiva metalalbumen på marknaden.

HHHHHHH