Helldorados
Lessons in Decay

Tyskarna i Helldorados släpper nu sitt andra album som de kallar Lessons in Decay, vem behöver det egentligen? Förfaller gör vi ju alla, man når toppen tidigt och sedan är det bara utför, det är knappast något man behöver utbildas i. Detta är alltså deras andra album, debuten kom 2012 och sägs ha gjort ett stort avtryck och detta album har jag setts beskrivas som en uppföljare av debuten, stöpt i mer eller mindre samma form. De sägs vara frontlöpare i en uråldrig genre tack vara sina medryckande refränger, melodier, tyngd och glamour. Sleaze metal har jag sett dem beskrivas som och när jag startar detta album minns jag att jag skippade att recensera bandets debut på grund av tidsbrist och när det inte gjorde något intryck på mig alls lät jag det hamna i papperskorgen. Vi får väl se vad detta album har att erbjuda.

Klämkäck metalrock i bästa sleaze-anda, det andas klassiska glamrockare och lite heavy metal på samma gång. Ganska tungt, direkt och medryckande. Inga krusiduller, de försöker sig på putslustigheter i lyriken, något som mest blir töntigt och de har en sångare som passar in väl här men som egentligen inte direkt besitter något, någon vettig människa skulle kalla sångröst av kvalité. Produktionen är modern, den fungerar bra till denna typ a musik. Ingenstans finner jag dock det som kallas ”novelty” på brittiska, det känns bekant och jag tror att det nog gjorts bättre förr också. Elva låtar och strax över 40 minuters speltid, inget direkt oväntat där, det är ett album som inte direkt överraskar.

Helt okej, det går inte att sätta en etikett som dåligt på detta album. Det trycker på rätt knappar för att tilltala en väldigt bred publik men vad som tilltalar en bred publik lockar inte riktigt mig, det finns givetvis undantag till den saken. Helldorados spelar på säkerhet med träffsäkra refränger, klämkäckt innehåll och tydliga melodier, det finns inget som kan irritera någon annan, de spelar på att nå den bredaste möjliga publiken snarare än att bygga entusiasm kring sina album. Det är enkelt att tycka om då det trycker på de knapparna med tydliga refränger som upprepas lagom mycket för man ska ta en stund på sig att tröttna, det följer ett klassiskt enkelt recept som fungerat i många år. Man skulle kunna kalla det lite fegt, lite försiktigt, lite som att bandet är rädda att skrämma bort någon publik. Det är dock bara schyssta låtar på albumet och jag skulle definitivt tro att alla som gillar melodiös hårdrock/metal kommer att uppskatta detta album, åtminstone lite även om man tröttnar ganska snabbt.

Bäst är annars tredje spåret By the Progress som är riktigt skönt, jag gillar också Anytime Anywhere mer än det övriga materialet. Utöver detta är det solid rock’n’metal som aldrig riktigt lyfter och jag måste faktiskt tillstå att Helldorados når godkänt och inte längre. Man tröttnar alldeles för fort på detta album för att kunna kalla det något mer än bra.

HHHHHHH