Hans Platz
Timestamps

Tyske Hans Platz leker med tempo, melodier och gitarren i detta album som kallas Timestamps. Han har lite prominenta gäster till sin hjälp på detta album som erbjuder instrumental rockmusik. En genre jag normalt inte är överdrivet förtjust i eftersom många instrumentala rockare tycks överdriva allt och det blir ofta ganska jobbigt att lyssna till. Hans Platz album har ett grönt omslag som faktiskt ser ganska neutralt ut även om urverk och gitarr visas upp på ett ganska intressant sätt. Jag har inte hört något som Platz medverkat på tidigare så detta är min första bekantskap med den tyske strängbändaren.

Och som han bänder strängar, det är musik som är stort varierat i tempo i stil och i alla aspeker och förutom några talade ord i tionde spåret This is War används inte vokala förmågor på detta album. Gitarren får sköta det mesta av talandet och den talar väl. Ljudbilden är intressant dessutom, den har ett bra djup, lite känslan av en vandring i en dramatisk djungel där känslan av grönska är dominerande men det finns så mycket mer bortom denna grönska. Som sagt, ett album med stor variation och ett stort djup sett över de trettiofem minuter albumet pågår. Inga långa överdrivet komplicerade spår, elva spår avhandlar på dryga trettiofem minuter, det känns som ett väl utfört och kompetent album.

Det är ett bra album, med stort djup, med stort drama och med bra melodier har detta album massor att erbjuda fanatikern av instrumental rockmusik. Även jag som inte tillhör dessa fanatiker kan jag instämma i att det är ett underhållande och bra album. Kul att lyssna på och det är ett album med mycket skön känsla. Kanske dock att albumet avslutas lite segt, det börjar betydligt bättre än det slutar om jag säger så. Första halvan av albumet är betydligt bättre än andra halvan som kanske inte är dålig men samtidigt inte överdrivet spännande. Jag måste säga att ett betyg mitt i vår skala känns mest passande för detta album, det är bra men det är inte så bra att det förtjänar något av våra högsta betyg.

Bäst är andra spåret med den långa titeln som hinner innefatta både ett race och en motorväg av det mer djävulska slaget. Plus också för att du kan läsa en del om låtarna i skivhäftet. Jag måste tillstå att det är ett välgjort album som jag har uppskattat att lyssna på men det är något med instrumental rock som gör att jag ändå inte riktigt fastnar för det, i sina bästa stunder är det grymt men oftast känns det mest som något man kör i bakgrunden.

Gillar du instrumental och atmosfärisk rock? om svaret är ja tycker jag att du bör titta närmare på detta album.

HHHHHHH