Halcyon Way
Conquer

Kungsfiskarns väg är tillbaka, om man är amerikan för i Europa sägs detta faktiskt vara deras första officiella skivsläpp och då siktar de på erövring. Och varför inte? snyggt skivomslag har de åtminstone lyckats tillskansa sig, och musiken har skrivits upp av många. Till exempel min hatsida på nätet som jag ofta dyker på när jag söker info, de har en lätt kopierad låtlista och line-up men man ska inte titta på deras betyg för denna är deras kanske femtionde album som får tio av tio i betyg, femtio av de album både jag och de recenserat förstås, det finns säkert fler. Det bör betyda att det inte är ett mästerverk. Men denna sida är inte ensamma för jag har räknat till en tre-fyra sidor som hyllar detta album oreserverat. Tur att jag redan hade mitt betyg klart för mig innan jag stötte på alla dessa recensioner.

Det handlar om ett amerikanskt band, från Georgia som alltså har tre tidigare album på meritlistan, jag har inte hört något av dem. Vad det handlar om är tung progressiv metal, det låter definitivt amerikanskt. Sångaren är lite väl nasal i vissa lägen för att vara riktigt på topp men produktionen är utmärkt, nästan perfekt till och med. Originaliteten är förstås norm i denna genre och så värst originella eller nyskapande är de faktiskt inte, stilistiskt ligger de nära en hel räcka av sina landsmän. Det bygger på progressiva tongångar, ofta starka refränger, sången varieras mellan klarsång och vrålande med övervikt för klarsången vilket förstås är lyckligtvis med tanke på att vrålsången är kass. Albumet är inte heller sådär våldsamt långt som vissa progressiva album kan tendera till att vara, femtiotre minuter är speltiden och variationen över denna speltid är också ganska stor utan att albumet blir osammanhängande.

Det är ett väldigt bra album, jag stämmer inte oreserverat in i vissa recensenters hyllningskör men kan väl vara med på ett litet hörn utan superlativerna förstås. Stort djup är förstås positivt vilket ger albumet en längre livslängd. Det innebär dock inte att albumet är svårt att ta till sig, det är ett komplext album som ändå håller sig till sak utan onödiga utsvävningar och med ett driv som inte är helt vanligt inom den progressiva metallen. Lika snyggt som skivomslaget kanske man kan säga att det är. Märkligt är dock valet av videospår som pressinformationen kallar ”smash hit” Web of Lies som är ett av de mest anonyma spåren på detta album, ett som trots dussinet genomspelningar inte givit något bestående intryck och ett av de få jag inte kan minnas utan att höra det.

Bäst är World Comes Undone som är grymt medryckande och här fungerar den nasala, lite gnälliga sångrösten riktigt bra. Som den oftast gör, dock inte i alla partier och även om vrålsången är kass så smälter den väl in i de flesta partier där den används och om man inte lyssnar noga så störs man inte speciellt mycket av den bristande kvalitén på den fronten. Så trots ett par uppenbara brister, främst i sångdepartementet, är detta ett riktigt bra album. Ett man gärna lyssnar på om och om igen, ett av de mer spännande i sin genre på senare tid. Varmt rekommenderat för alla er som gillar progressiv metall.

HHHHHHH