Dead End Heroes
Roadkill

Idag tittar vi närmare på något vägdödat, hjältarna av återvändsgränden släpper nämligen ett sådant debutalbum. Trumslagare Vögeli hade en idé som av misstag växte fram till ett fullständigt fungerande band med kompetent folk som Rolf Munkes och Carsten Shultz i rullorna. Det är ett band där namndropparkonsten sätts på nya prov, där gamla klassiska band och band där medlemmarna medverkat/medverkar staplas på varandra i både pressinformation och recensioner. En bit av en krokus lite mörklila och en extra portion Michael Schenker säger presstexten och andra namn kastas ut lite hursomhelst. ”Ibland… fungerar det bara!” avslutas presstexten. Ja, ibland gör det verkligen det men lika ofta fungerar det inte.

Omslaget fungerar inte för mig och musiken är klassisk rock som får mig att tänka på åttiotalet, kanske även senare halvan av sjuttiotalet. Lite Hammondorglar, klassiska rockriff en typiskt opolerad rocksångare som jag gillar en hel del. Elva låtar och femtiosju minuter, inte jättevarierat men snyggt producerad och riktigt bra sånginsats. När det gäller unika drag får du dock leta vidare för sådant finns det inte mycket av när det gäller dessa hjältar, de tycks definitivt valt att slå sig in på nostalgispåret snarare än det kreativa spåret. Varför utveckla när de flesta söker vad de redan känner? Inget snack om att denna kvintett vet vad de håller på med, mellan sig har de trots allt lyssnat på tusentals album och kopierat ett flertal.

Roadkill är ett bra album med bra driv, bra energi, det är underhållande. Det är samtidigt ganska endimensionellt, det finns inget att upptäcka genom att lyssna flera gånger du får vad du hör första gången. På gott och ont. Ett album du tar till dig direkt, det växer inte med flera lyssningar, å andra sidan tröttnar man ändå inte så lätt men det är nog delvis för att albumet är så långt. Nackdelen med det är att man gradvis förlorar intresset de sista 15-20 minuterna och de avslutande alstren smyger lite obemärkta förbi. Men det är ett album egentligen utan direkta svagheter och den som inte kan gå vidare från åttiotalet kan nog definitivt finna en hel del glädje i detta album.

Jag har väl ingen direkt favoritlåt på albumet, Stormfront, Dead End Heroes är bra men det gäller egentligen alla låtar. Inget står direkt ut i positiv, eller negativ bemärkelse. Det är och förblir ett ganska underhållande album som dock knappast går till historien på något sätt. En solid insats, en debut som lovar att de som vill leva i det förgångna kan fortsätta att göra så. Ett bra album som inte bryter någon ny mark och som därför aldrig riktigt ens nosar på de högsta betygen.

HHHHHHH