Colosus
Blestem

Enmansband, ett recept för trubbel. Det är trumslagaren i bandet Sidious som tycker att han är kreativ och kompetent nog att skapa allt och också utföra all instrumentering och det där. Hans projekt har fått namnet Colosus och albumet heter Blestem som släpptes digitalt förra året och togs enligt skivbolaget väldigt positivt emot, det första jag hittade vid en internetsökning var ett gäng sågningar och ett gäng svala mottaganden, inte speciellt många positiva, jag tror det var två när jag kände mig klar med internetsökandet. Fult skivomslag, ful logotyp men kul för dig som är riktigt nostalgisk att det finns möjlighet att köpa Blestem på kassettband (jag undrar om de kommer att sälja alla 100 kopiorna av den versionen).

Det handlar om mörker, mörker personifierat till och med. En resa i hädelse, smärta, förstörelse, tortyr och ändlös vånda. För mig låter det som livet, bortsett från hädelse kanske. Det låter inte heller som något önskvärt, det måste finnas hopp för utan hopp finns ingen mening och utan mening finns ingen kvalité. Colosus musik är släpande, mörk, med ångestladdad stämning, släpande vrålsång och totalt mörker. Produktionen är okej, ljudbilden är faktiskt ganska hygglig och är kanske den enda räddningsplanka jag ser här för att sången är bedrövlig, låtskrivande saknar helt relevans för lyssnaren, stämningen är monoton och utan variation. Stora delar av albumet är extremt händelsefattiga, dessutom är speltiden oändliga 66 timmar… förlåt, 66 minuter menar jag, det känns bara som timmar.

66 minuter av i stort sett samma läte, det är inte bra, inte ens med god vilja och en hel del lögn. Som ett cinematiskt soundtrack för en perfekt vandring genom fält av förödelse skrivs det i pressinformationen. Så att de menar att det skulle passa en filmisk representation av detta album? vem i hela världen skulle vilja se något sådant? Nej, det är inte totalt genomuselt, som jag nämnt tidigare är produktionen/ ljudbilden faktiskt ganska bra, men det är riktigt jävla tråkigt, grått, segt, tamt, sövande och bedrövligt. Meningslöst dravel och för den som lyssnar är det bortkastad tid, det enda jag kan rekommendera är att du undviker skiten.

Det här ett av dessa album som inte har något existensberättigande, som aldrig hade blivit till om det inte varit ett enmansprojekt för om en sådan här sak ska gå genom flera personer utan att stoppas måste det till ett smärre mirakel eller att alla inblandade är döva. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker se en storhet i det mörka, det monotona, det atmosfäriska, eller vad förespråkar av denna genre nu påstår är storheten med den, det låter ändå som skit. Musikalisk avföring som bör spolas ned i närmaste musikaliska toalett innan stanken av det sprider sig överallt, det är vad detta album har att erbjuda. Känns det verkligen intressant?

HHHHHHH