Stala & So
Play Another Round

Första genomlyssningen jag gör med varje skiva jag får gör jag alltid med Macdatorns genomusla inbyggda högtalare. Det här ser jag alltid som ett första test - klarar en skiva att låta bra trots den kassa kvalitén i dessa högtalare kan man vara ganska säker på att det troligtvis lär vara en rätt bra skiva man har att göra med. Det är inte särskilt många skivor som klarar denna audiella misshandel, men en av de skivor som gjorde det, som lät bra trots att de spelades i några av världens absolut sämsta högtalare är Stala & So och deras andra skiva 'Play Another Round'.

Jag gillade redan första skivan av Stala och hans So. Tyvärr fick jag förra skivan alldeles för sent och kom inte igång med en recension i tid nog för att det skulle kännas värt att skriva en recension på den, även om jag började skriva lite tills jag upptäckte hur gammal skivan faktiskt var. Det jag hann skriva var bl.a. denna utmärkta beskrivning av bandet, som absolut gäller fortfarande: "musiken är klassisk rock och klassisk hårdrock. Det är egentligen inga konstigheter alls, utan ett band som känns som de kan gå upp på en scen och äga hela klubben de spelar på utan att en enda person hört någon av bandets låtar tidigare. De uppnår detta genom att göra klassiska rocklåtar med skönt flyt, bra driv och okomplicerade melodier."

Har du inte hört talas om Stala & So kan jag försäkra dig om att du säkerligen i alla fall hört delar av dem i andra band. Så här skrev jag också om förra skivan: "Hela albumet andas klassisk rock av olika typ och allt från 70-tal till 90-tal finns representerat i repertoaren. Bandets röst har vi även hört en del i Lordi då Stala (eller Sampsa som han egentligen heter) även varit utklädd som monster och gått under namnet Kita mellan 2000 och 2010. I Lordi var han dock bara bakgrundsvokalist medan här står Sampsa själv för huvudsången och hans aningen raspiga röst gör sig bra till bandets retrodoftande musik. Utöver Stala har även bassisten Nick Gore (eller Niko Hurme som han egentligen heter) ett förflutet i Lordi där han gick under namnet Kalma och utöver dessa finns det en f.d. Hanoi Rocks-medlem i bandet."

Nu har vi alltså en ny skiva att glädjas åt och Finnarna fortsätter på samma spår som med första skivan (vilket var anledningen till att jag använde några citat från den skivan här). Låtarna har väldigt medryckande refränger som fungerar oerhört bra oavsett om du hört bandet eller inte. Skivan har elva spår och med på den utgåva jag fått finns även två bonusspår - det första är bandets stora låt från första skivan, som de även deltog i finska melodifestivalen med, och den andra en nedtonad akustisk cover på Ozzys Shot In The Dark. Detta ger totalt 13 låtar och 49 minuter av musik som varken känns för mycket eller för långt.

Personligen tycker jag att denna är något bättre än den förra skivan. Låtarna är både överlag och i sina bästa stunder bättre än på 'It Is So'. Jag gillar Sampsas röst som på intet sätt känns varken vacker eller skolad men likt Ville Laihiala verkligen inte behöver det eftersom den känns så naturlig och emotionell. Ingenstans på 'Play Another Round' känns det som att bandet briljerar varken som band eller individuellt men ändå känns det som skivan inte bara håller riktigt hög kvalité utan även som att de får till riktigt bra låtar. Frågar ni mig är det en av årets bästa skivor så här långt och gillar ni lite mer nedskalad rockmusik varvat med lite traditionell hårdrock i lightversion - då tycker jag absolut ni bör kolla in den här skivan! En skiva som är ruggigt nära en sexa och så här långt tveklöst en av årets fem bästa!

HHHHHHH