Pombagira
Maleficia Lamiah

Brittiska duon Pombagira släpper sitt femte album som tydligen mer än tidigare för dem skall radera ut gränsen mellan det drömska och det mer realistiska och visst förnimmer omslaget en aning om en mardröm. Det är ett album med två långa spår (och ett par bonusspår för dig som köper den begränsade vinylskivan) och i informationen görs det stor sak att bandet samarbetar med samma fotograf som en gång fotade för Pink Floyd, personligen vet jag inte riktigt vad poängen med en sådan sak är men kanske vill de tala om att deras grafiska profil blivit bättre, eller något i den stilen.

Det är tungt, mörkt, drömskt och psykedeliskt, kanske också att man kan beskriva det som lite dramatiskt. Sången hamnar djupt i en massiv ljudkuliss som bär lite spår av bandets tidigare roll som doom metalband, och jag tycker att sången påminner till viss del om den vi fick av Ozzy Osbourne i sjuttiotalets Black Sabbath, Nasal och ganska tunn betyder det för den som inte hört något av det. Inte så överdrivet ordinärt känns det heller, det är ett band med lite egen tanke även om det inte heller känns sådär jättenyskapande. Produktionen känns som den hade kunnat vara bättre men den är inte dålig och speltiden på 40 minuter kan man väl svälja relativt väl också, ett välgjort album får vi väl ändå tillstå.

Det är ett spännande och intressant album att lyssna på, det finns mycket djup och många dimensioner att ta in så där finns något för den som gillar lite mer djup musik. Jag brukar normalt gilla musik som denna och jag gillar även detta album även om de inte riktigt griper tag i mig och jag känner mig sådär allmänt blasé efter att jag lyssnat igenom detsamma, det blir lite för segt tror jag och därför lyfter aldrig albumet. Det är bra i alla element men kanske att de skulle ha försökt skapa en lite mer dynamisk ljudbild och driva det lite mer framåt för även om det är välgjort och bra känns det ofta som att det står ganska still och inte riktigt tar sig någonstans och låtarna bibehåller en viss karaktär trots att de är väldigt långa vilket också känns lite märkligt. Kanske skulle de ha tagit ut svängarna lite mer, kanske skulle sången tillåtits ta mer plats eller något sådant för Pombagira känns som att de hade kunnat vara bättre men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför för de gör inga uppenbara fel.

Maleficia Lamiah är ett bra album som jag säkert tror kan tilltala alla er som gillar det drömska och psykedeliska, jag brukar gilla sådant men i detta fall tycker jag ändå inte att det når hela vägen fram, det blir helt enkelt lite för segt för min smak. Ett intressant album ändock och som sagt väl värt att kolla upp för genrefansen.

HHHHHHH