Lingua Mortis Orchestra
LMO

Min första bekantskap med tyska Rage skedde i och med att jag inhandlade deras Lingua Mortis trilogi i en box där vi fick riktigt trevliga album i XIII och Ghosts men även deras första album i den orkestrala samarbetsidén, Lingua Mortis. Detta skedde förstås i slutet av 1990-talet och sedan dess har bandet haft episka inslag i sin musik med lite orkestration och liknande. Gitarristen i dagens Rage, Victor Smolski som är en av de bästa hårdrocksgitarristerna som finns, var inte med på den tiden men det har inte förhindrat honom att komponera i stort sett hela detta album. Han har haft hjälp av Peavy på två av spåren och Peavy har skrivit lyriken som handlar om häxjakter från förr. Av någon anledning tyckte Rage på senare tid att de skulle skilja på heavy metalrage och orkesterrage vilket ledde till födseln av ett band som kallas Lingua Mortis Orchestra. Om vi ska kalla den för Rages 22:a album eller om den ska kallas Lingua Mortis Orchestras debut antar jag är upp till dig men eftersom den sänts till oss som det senare så får det bli så från oss.

Vi känner igen Rage, något annat går inte att säga. Det är Peavys raspiga sång, det är bandets distinkt medryckande refränger och det är sådär klämkäckt tyskt som Rage alltid lyckats vara på ett positivt sätt. Det finns också en orkestral komponent som tillhandahållits av två symfoniorkestrar, en rysk och en spansk enligt wikipedia (som man alltid kan lita på). Ljudbilden är typisk Rage och bär samma kännetecken som föregångaren 21 men förstås med betydligt mer symfoniska inslag och med lite kvinnlig sångarfägring vilket förstås erbjuder lite mer djup än bara Peavy som förstås sjunger lika bra som han alltid gör. Det lyriska konceptet känns som att det lite grann försvinner i allt annat och jag tänker åtminstone inte på det. Ett kompetent producerat album, framförandena är riktigt bra och Smolskis gitarrspel är riktigt grymt. Albumet har tio spår och når upp i en speltid om 65 minuter.

Att det är ett kompetent utfört album råder det ingen tvekan om men det är också ett album som jag tycker inte lever upp till samma kvalité som Rages tidigare album med ett Lingua Mortis epitet. Ghosts och XIII från strax före millenieskiftet är bara så mycket bättre. Det känns lite som att Smolski är lite väl imponerad av sig själv och att hans kritiska tänkande varit lite avstängt under tiden detta album skapades. Jag tycker att det är för långt och att flera av låtarna också är för långa, det hade kunnat vara grymt och dessa onödiga utspel försvann för det finns definitivt storhet och ögonblick av musikalisk briljans på detta album. Det lyser dock igenom för sällan. Det är definitivt inte dåligt och inte någon större besvikelse egentligen, på något sätt känns det bara som att albumet är som förväntat. Ett bra album som dock innehåller för mycket och som saknar det absolut viktigaste för en konstnär, nämligen självkritik. Kanske borde inte Victor ha skrivit allt själv? Kanske skulle albumet haft bättre lyrik.

21 var definitivt bättre, men Unity och Soundchaser var ännu bättre och det var nog där mellan 1998 och 2003 som Rage var som allra bäst. Bäst på detta album är Afterglow och Lament som både håller hög klass, resten av albumet är lite mer av en jahaupplevelse. Som lyder: så detta var vad Rage hade att komma med som Lingua Mortis Orchestra, om detta är någon indikation borde de nog lägga den orkestern på is, för gott, och fokusera på att göra bra Ragemusik istället. Minns Missing Link, Trapped, Ghosts, Unity och så vidare, detta band är onekligen kapabelt till att göra grym musik, LMO är kanske ett mellanalbum i väntan på ett riktigt vasst album. Vi får hoppas att det är fallet så att det inte indikerar ett band på nedåtgående. Slutsatsen blir att om du funderar på detta album, köp Ghosts från 1999.

HHHHHHH