Collateral Damage
The Carnival

Andra albumet för italienska Collateral Damage är en karneval i tio delar och knappa 44 minuter. Det talas om klassisk hårdrock med attityd och sådant i säljsnacket, kanske inte det mest upphetsande jag någonsin fått. Dock förstås inte heller det minst upphetsande. Omslaget ser väl inte alltför dramatiskt ut och i ärlighetens namn har jag svårt att komma på så mycket annat att skriva rörande detta band och deras åstadkommanden.

Musikaliskt är det lite skitig och rak hårdrock som förnimmer om glammigare och gladare dagar från decennier sedan länge passerade. Snyggt producerad, fräscht och modernt men ändå klassiskt smutsigt. Riktigt bra gjort tycker jag. Dock ingenting nyskapande eller unikt, deras musik har gjorts förr och även gjorts bättre förr. Albumet är dock mer varierat än många album som dessa är, det är förstås något som talar för bandet, precis som deras visdom att hålla ner speltiden på en mer moderat nivå än många andra band i dag brukar ha. Men är det något att köpa?

Jag måste säga att inledande Into the Carnival är riktigt bra och näst sista spåret One Way to Nirvana kan också sägas passa i den beskrivningen. Dessa spår gör albumet definitivt väl värt att sätta tänderna i, problemet är bara att resten av albumet är bestående av bra men samtidigt ganska intetsägande spår vilket gör att betyget stannar i mitten av skalan. Så det är lite med dubbla känslor jag ser på detta album och jag antar att om du gillar något av de liknande bandet så kommer du troligen finna detta album väldigt intressant. Om du däremot inte är någon större fan av dem kommer du nog inte heller finna det här albumet särskilt intressant heller.

Ett välgjort rockalbum som engagerar med några riktigt bra låtar, andra låtar kanske inte är lika bra så för rockfanatikern är detta något att sätta tänderna i, för de andra finns det bättre alternativ.

HHHHHHH