Bonafide
Bombo

Bonafide är sannolikt inte det band vi på Hallowed givit högst snittbetyg för de album vi recenserat, men vi har recenserat dem ett antal gånger redan och nu är det dags igen för andra gången i år. Bombo heter bandets nya kreation och den ser intressant ut på framsidan, det är kul förstås. Sedan är ju alltid frågan om Snibb och gänget från Malmö lyckats skapa något som kan intressera, normalt sett brukar de ju plagiera sina förebilder rakt av och det känns mest som att deras bakåtsträvande musikskapande är till nackdel för mer intressant musik då nostalgikåta musikrecensenter hyllat deras tveksamma verk till höger och vänster medan kreativa och spännande band får stå åt sidan för det välkända. Självklart färgar inte mina negativa åsikter om bandets tidigare material av sig när jag ska recensera detta nya album även om jag inte åtar mig det med tillförsikt. Speciellt inte efter att ha sett deras förträffliga… eh, nu blev det fel, förskräckliga menar jag förstås… DVD som kom tidigare i år. Men till saken nu, till Bombo.

A Bonafide Mystery säger lådan, kanske är det lite av en detektivnovell, kanske av Raymond Chandler eller någon annan författare av klassiska kioskdeckare. Jag har inte brytt mig om att analysera om albumet är tematiskt men stilistiskt tycker jag att det i stort förnimmer om vad bandet gjort tidigare, med en mindre skillnad. Det känns faktiskt relativt fräscht och inte lika urvattnat som Bonafides tidigare album känts. Pontus Snibbs sånginsats fungerar väldigt bra också och det känns som att bandet är i högform. Modernt producerat men ändå fast rotat i det förflutna och fast rotat i vad bandet gjort tidigare. Inte direkt nyskapande som sådant men definitivt fräschare än någon av Bonafides tidigare album. Kort och koncist och rakt på sak dessutom, tufft som ”Clintan” kanske man kan säga.

För första gånger får jag smaka på orden: ”Bonafide har gjort ett bra album” det är ett mirakel större än de flesta jag hört talas om. Jag måste säga att jag hade mer räknat med att få se någon gå på vatten eller separera ett hav så att hans följe kan passera igenom än att höra ett bra album av Bonafide. Visst, vi ska väl inte hissa det till skyarna för även om det är bra så är det knappast fantastiskt, men definitivt ett steg i rätt riktning för mig eftersom deras tidigare album inte ens varit värda att lyssna på. Det är bra känsla i låtarna, bra driv, medryckande och i allmänhet ett väldigt bra rockalbum med flera låtar värda att höra.

Bäst kan tänkas vara Harmony, Bad as Clint och avslutande 8-Ball som alla är väldigt trevliga låtar att lyssna på. Rock’n’Roll Skål har ett skönt riff också men refrängen är löjlig och förstör den låten ganska mycket. Men självklart, jag har också en rock’n’roll-skål, just nu är det kakor i den. Kanske att man inte ska anmärka för mycket på deras fatala humoristiska försök, det är trots allt ett album värt att lyssna på även för oss som inte drömmer oss tillbaka till en svunnen tid, även om det var bättre med mobiltelefoner som vägde flera kilo och hade batteritid om ett par minuter som var det enda i mobil kommunikation som fanns på den tiden.

Kort sagt, det är ett kul och underhållande album som bör tilltala bandets fans och fans av traditionell rockmusik. Jag kan definitivt beskrivas som positivt överraskad av detta fina Bonafidealbum.

HHHHHHH