Black Daffodils
Broken Flower

Svart Narcissus, det låter som något man inte vill ha i påskbuketten. Bandnamn kan vara en kul historia och i bästa fall illustrerar de något, som i detta fall något metalliskt men samtidigt vackert. Kvinnofrontat är lätt att tänka när man hör namnet och ser skivomslaget. Trasig blomma heter kvintettens debutalbum om man översätter titeln till svenska, det är inte heller något man vill ha i sin bukett, trasiga blommor alltså. Inte för att metalband frontade av kvinnor låter alltför attraktivt i vasen heller. Det är en tysk konstellation vars triumfkort går under namnet Andrea som bakom sig har ett gäng herrar, troligen klädda i svart. Skivomslaget är dock mestadels vitt, vilket vi tackar för eftersom det passar bra i vårt färgschema.

Dessa svarta liljor har inte det mest unika att komma med, lite symfonisk rock/metal vars mest utmärkande drag är den väldigt vackert feminina sången. Det påminner en aning om Sharon Den Adel i Within Temptation, väldigt mycket om henne faktiskt. Vackra låtar med metallisk underton, tungt och vackert kanske man skulle kunna säga att det är. Snygg modern produktion, riktigt bra sång, helt enkelt ett riktigt välgjort album. Schysst variation dessutom, knappa femtio minuter är väl varken långt eller kort, speciellt inte långt nuförtiden. Det hinner inte bli tröttsamt så det kan väl sägas vara en lagom speltid. Imponerande för ett debutalbum, det låter mer moget än det borde men de kanske har en räcka demoalbum bakom sig.

Inte mycket att anmärka på när det gäller dessa blomsterälskare, deras låtmaterial är starkt, produktionen är mer än adekvat och framförandet är definitivt av hög klass. Ett högt betyg är självklart då det är ett album jag gärna snurrar ett par gånger samma dag. Kanske inte det mest unika album jag hört då denna genre börjar bli väldigt välbefolkad och Black Daffodils har inte direkt något som särskiljer dem från huvudfåran i genren, de skulle nog behöva lite mer personlighet för att stå ut mer och för att fortsätta imponera i framtiden.

Så, vi har avhandlat svagheten och styrkorna men har albumet någon så kallad partybit? Your Painkiller är albumets bästa spår enligt mitt tycke, även inledande titelspåret är kul men nej, albumet har ingen direkt partybit. Det är ett jämnstarkt album utan några tydliga superstyrkor eller svagheter så det är ett sådär riktigt vasst och kul album. Ett album jag gillar att lyssna på och ett jag kan rekommendera för alla er som gillar

HHHHHHH