Youngblood
No Retreat

Ungblod, det är en gammal hockeyfilm om en amerikan som spelar hockey i något Kanadensiskt lag och blir accepterad först när han lär sig slåss eller något i den stilen. Det är också ett amerikanskt rockband som väntat på att få sitt första album släppt sedan de spelade in och gjorde klart en uppsättning låtar redan 1989, den nionde oktober 2012 släpps dessa låtar äntligen på ett album. Annars finns det i informationen inte så värst mycket information om bandet Youngblood eller deras förehavanden men man kan väl tänka sig att de inte existerar längre som band eftersom de varken verkar ha en hemsida eller något liknande. Nu ska det väl tilläggas att jag inte gör arkeologiska undersökningar efter detta såsom Eonian Records hävdar att de gör med sina skivsläpp som alltid är osläppta album som legat och samlat damm i något hörn någonstans. Dock hävdar de också att alla deras skivor är sådana som förtjänat att släppas, vi får väl se.

Klassisk hårdrock eller sådant som kan kallas Hair Metal, med en röst som kan knäcka trumhinnor och ett band med klassiskt rock’n’roll utförande sett över hela produkten. Det låter förvånansvärt fräscht för att vara en åttiotalsinspelning och låtmaterialet är ganska varierat med spår som visar upp ett ganska brett kunnande, och det utan att bli spretigt. Energi är annars ett ord som jag kommer att tänka på när jag lyssnar på detta album, det känns energiskt och rockande på ett sätt som definitivt hade fungerat bra under den tiden. Frågan måste ju ändå ställas varför Sony/Epic Records som skivan spelades in för inte släppte detta för det är definitivt bra men kanske får bandet en bättre chans att synas när de släpps i en tid då det inte spottades ut album i en liknande stil.

Det är ett riktigt bra album vi bjuds på av Youngblood, deras musik känns precis lagom autentiskt åttiotal för att skapa en viss nostalgiskt nick mot en tid där musik konsumerades i massor och folk kanske faktiskt uppskattade värdet i en inspelning, samtidigt är det tillräckligt stilistiskt intressant för att också stå på sina egna ben och inte bara rida på något beprövat grepp. Låtarna håller genomgående en hög klass och som jag skrev tidigare har sångaren en röst som kan knäcka glas och trumhinnor. Ibland kanske det blir lite kliché men det är inget man riktigt bryr sig i eftersom det är så jävla bra och medryckande.

Bäst känns inledande Pump it Up, Love is All Around, Sock it to Me och Heat of the Passion men albumet har många spår som kan beskrivas som en spark i skrevet. Onekligen ett starkt album som inte har några direkta svagheter, det är helt enkelt trevligt att lyssna på det oavsett tillfälle.

Så om du gillar musiken från en tid då sex, droger och rock’n’roll regerade bland musikerna med fluffiga frisyrer kan jag garantera att detta är något som kommer att underhålla dig. Ett riktigt starkt album helt enkelt, inga krusiduller bara rock’n’roll stark nog att knocka även dig, det finns ingen reträttväg från det faktumet.