The Iniquity Descent
The Human Apheresis

Ibland får man album som bara känns allmänt meningslösa, omslaget till The Iniquity Descent är ett som ger ett sådant intryck. Det känns mörkt, utan direkt djup och utan känsla av spänning eller äventyr såsom man önskar få av just mörk musik. Jag är väl personligen ingen fan av just svartmetall heller vilket förstås aldrig underlättar i sådana situationer men bara för att jag inte är fanatiker av genren betyder det inte att jag avskyr all sådan musik, Mathias Lillmåns som är den nuvarande sångaren i Finntroll kanske är en garant för detta band. Jag har dock inte följt Finntroll sedan deras tidigaste album Midnattens Widunder och Jaktens Tid vilka jag gillade för sin roliga musikaliska inriktning och underhållande lyrik även om man inte hörde mycket av den eftersom det var svårt att få fram ord ur Katlas sång. Jag vet dock inte hur Lillmånsen låter i Finntroll eftersom jag inte hört ett ord han sjungit tidigare men jag har hört honom nu i detta band.

Han låter som en typisk svartmetallsångare som blandar in lite dödsmetallvrålande här och där om jag ska tro texter jag läst om bandet, personligen har jag svårt att se skillnad både mellan dessa sångstilar och musikstillar (svart- och dödsmetall alltså) eftersom de låter mer eller mindre identiskt. Det är ganska mörkt och med blastbeats och allt det där blir det ganska typiskt svartmetall, troget genren är det i alla fall vilket betyder att det inte direkt kan kallas varierat. Det blir ganska enformig om jag ska vara ärlig och låtarna känns mer eller mindre identiska genom hela albumet, att sedan sången är mer läten än faktisk sång gör det än svårare att orientera sig när man lyssnar på albumet. Produktionen känns typiskt svartmetallisk och albumet känns i allmänhet precis som ett vanligt svartmetallalbum, varken mer eller mindre.

Men är det bra? Om du gillar svartmetall kommer du att gilla detta, det följer mallen perfekt och i recensioner har jag läst att det är välgjort men enformig svartmetall, enformigt är det definitivt. Segt kan jag också beskriva det som, men också ganska tamt, det känns precis som vanligt. Det ska vara argt och extremt, brutalt och allt det där men det känns bara pubertalt och tamt, precis som det brukar vara med svartmetall. Så om du inte delar min uppfattning om de många andra svartmetallband vi varit negativa till kommer du nog inte instämma i vad jag säger om detta album heller men om du precis som jag bara har ett perifert intresse i de mer extrema genrerna kommer du säkerligen inte uppskatta detta album eftersom det är enformigt, onyanserat och tamt.

För alla er som gillar stereotyp svartmetall, ni kommer att ha en högtidsstund med detta album. För oss andra är det totalt ointressant, så nöjet av The Iniquity Descent är helt beroende av inställningen till stereotyp svartmetall för det är vad detta är.