Shadowsphere
Inferno

En skuggsfär, med ett vitt skivomslag. Det är ett portugisiskt band som släpper löst ett sådant inferno genom mina högtalare eller hörlurar, ett inferno som är samma sak som deras tredje album och ett som följer hela sex år efter föregångaren vilket onekligen signalerar att det är en hel del väntande som var verklighet för bandets fans sedan 2006. Frågan är dock förstås med en så lång väntan om det är värt det, och det är den frågan jag ska försöka besvara i denna recension.

Musikaliskt är det metalcore som låter inspirerad av den göteborgska melodiösa skolan och med en sångare som skriker sin frustration på ett aggressivt sätt. Tonläget är överlag ganska aggressivt med lite inslag av kvinnlig sång som sporadiskt återkommande inslag, ungefär som Mr Morden i Babylon 5 en lätt illavarslande närvaro som man av okänd anledning stör sig på. 45 minuter långt album med elva spår där det sista är indelat i tre kapitel som en minisaga för att avsluta albumet. Man kan också påpeka att produktionen lämnar en del att önska och att de inte direkt är speciellt nyskapande eller på något sätt banbrytande med sin musik utan trampar snarare i fotspår som mången musiker redan trampat upp.

Stigen detta band har trampat upp ger leriga skor och blöta strumpor för den som vandrar den och personligen gillar jag inte vare sig leriga skor eller blöta strumpor men det är konsekvensen att trampa för många gånger på samma stig och denna är ordentligt upptrampad redan. ”Lacklustre” säger man på engelska om en insats som denna, ett ord som betyder glanslös eller matt om man slår upp det i min engelska ordbok. Annars är ett ord jag uppskattar i text ”föga” som i föga imponerande för det är just vad detta album är. Ett föga imponerande metalcore album som tyvärr inte erbjuder någonting nytt, fräscht eller som vi egentligen vill ha.

Kanske för den inbitna fanatikern av metalcore men för den som söker nya musikaliska upplevelser känns det som ett album att lämna kvar på skivhyllan i butiken.

HHHHHHH