Shadowside
Inner Monster Out

Label: Inner Wound/Connecting Music
Tre liknande band: Dark Moor/Red Wine/Fairyland
Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Caj Källmalm
Tracks
01. Gag Order
02. Angel with Horns
03. Habitchual
04. In the Name of Love
05. Inner Monster Out
06. I'm Your Mind
07. My Disrupted Reality
08. A Smile Upon Death
09. Whatever Our Fortune
10. A.D.D.
11. Waste of Life
12. Ace of Spades


Band:
Dani Nolden (Vocals)
Raphael Mattos (Guitars)
Rocardo Piccoli (Bass)
Fabio Buitvidas (Drums)


Discography:
Dare to Dream (2009)
Theatre of Shadows (2005)
Shadowside (EP 2001)


Guests:
Mikael Stanne (vocals on 5)
Björn “Speed” Strid (vocals on 5)
Niklas Isfeldt (vocals on 5)


Info:
Mixed and mastered at Studio Fredman
Artwork by Felipe Machado Franco

Released 2012-05-11
Reviewed 2012-11-17

Links:
shadowside.ws
myspace
last-fm
inner wound

Jag tyckte att den här skivan var ganska bra första gångerna jag lyssnade på den, men ju mer jag hört den desto mindre har jag känt mig dragen till den. De senaste gångerna har jag istället mest bara känt mig irriterad av den. Som att den inte alls levererar vad den lovade i början.

Shadowside lovade på intet sätt gröna skogar med guld i sina första möten med mina öron, men jag tyckte att det lät väldigt lovande. Det var absolut musik att nicka lätt med huvudet till, kanske stampa foten i takt med också och det kändes som man i alla fall kunde nynna med lite grand. Det som hänt från första gången till nu är något som inte hänt mig många gånger under mina år som musikrecensent - nämligen att skivan fullständigt plattfaller. Jag känner inte att det egentligen finns någon låt som tilltalar mig, sången irriterar mig mest bara och musiken är inte heller särskilt intressant.

Shadowside kommer från Brasilien och har hunnit släppa två album före denna samt en självfinansierad EP och skivbolaget har idel stora ord att yttra om bandet. De menar att det här är ett band som har en skiva så bra att den är en vändpunkt för Brasiliansk metal musik. Det är inget dåligt påstående med tanke på vilka framstående akter Brasilien har fostrat som de senaste 15 åren släppt album nästan årligen (Angra, Soulfly, Sepultura m.fl.). Och med min inledning har ni säkert redan förstått att jag inte håller med skivbolaget om detta.

Det är inte så att Shadowside inte kan spela hårdrock eller att deras skiva skulle vara en orgie i dålighet, men jag kan verkligen inte låta bli att störa mig på de fullständigt vanliga riff och melodier som fyller skivan. Det känns inte påhittigt någonstans och det är beprövade recept som återfinns genom hela 'Inner Monster Out' utan att en enda ton känns uppseendeväckande, spännande eller kreativ. Jag kan absolut tänka mig att den här skivan är ett gediget arbete och jag kan också tänka mig att bandet lagt ned mycket av sig själva i det, problemet är bara att de lyckats få ihop ett album som inte återspeglar detta utan enbart låter som någon form av medelvärde av diverse annan musik från heavy metal-genren. T.o.m. den kvinnliga sångaren Dani Nolden låter som ett medelvärde av alla heavy metal-sångare och med det menar jag män som kvinnor - vilket inte är en komplimang för det hade nog funnits lite mer identitet i det här bandet om de haft en rent kvinnlig röst istället för denna halvkorsning.

Skivan inleder starkt med Gag Order som sorgligt nog är albumets bästa låt och det innebär som ni förstår att albumet bara går utför därifrån. I Gag Order finns lite spännande gitarrslingor, även om låten i övrigt inte har något särskilt att bjuda på mer än en hyfsad refräng. Andra låten har ett intressant parti precis i början men övergår sedan till en helt vanlig heavy metal-låt, med en tråkig refräng utöver det. Och på det sättet fortsätter sedan skivan. Det kan låta rätt okej om man skalar ner skivan och bara lyssnar på specifika saker - ett gitarriff här, en melodislinga där och ett sångparti här och var, men som helhet är det ändå ett album som inte känns särskilt spännande för min del. Det låter absolut inte illa, men det känns inte eget och i långa loppet upplever jag skivan som allt mer frustrerande ju mer jag lyssnar på den. Men jag vet inte vad det är som orsakar det. Om det är den skräniga sången som påminner mig om ljudet tåg gör när de bromsar. Eller om det är de oftast fullständigt förutsägbara gitarrslingorna som kunde ha hämtats från i stort sett vilket band som helst eller om det bara är det faktum att skivan känns som vilket dussinalbum som helst. Det vet jag, som sagt, inte.

Jag tror att Shadowside kan bli stora, men på samma sätt som t.ex. Falconer, Wizard eller Burning Point är det. Ett bandnamn man känner igen, men som få egentligen kommer att ha hört och som ännu färre kommer hävda är deras favoritband och som förmodligen aldrig kommer komma upp bland de stora pojkarna och leka. Ett band som, om de låter så här, knappast kommer att bli huvudakt på en ansedd festival, eller toppa försäljningslistorna för album utan att gruppera in det allt för mycket (som t.ex. "veckans mest sålda brasilianska heavy metal"). Det behöver inte betyda att bandet inte är bra ändå, men det betyder tyvärr allt för ofta att det helt enkelt inte är intressant nog. För det är inte Shadowside. Okej, men… tyvärr inte så mycket mer.

HHHHHHH

 

read in english