Resurgency/Desolator
Split

En split mellan två band, något som gjordes en del med oetablerade band under den tid då vi spelade musik på stora svarta saker som vändes efter lite över 20 minuter. Det är faktiskt första gången under hela min tid som Hallowedrecensent som jag sätter tänderna i en splittad skiva, och förstås handlar det om dödsmetallare av det primitivare slaget när sådant väl hamnar hos mig. Omslaget som jag såg först nu när jag skulle till att skriva är ganska skrattretande om jag ska vara ärlig, det är gjort av en polsk herre som tydligen är välkänd trots att jag inte hört hans namn men sådant är förstås inte direkt ovanligt. Resurgency är ett grekiskt band och Desolator är ett svenskt sådant så det är lite grann av ett möte mellan misär och välstånd eller spara och slösa eller hur man nu vill se på saken, rent nationellt alltså, när det gäller banden kan jag inte direkt påstå att det var jätteenkelt att ens få fram vilka som ingick i där.

Nåväl, det handlar om så kallad gammalskolas dödsmetall, mörkt och tungt utan krusiduller och som de älskar att säga företrädare för musikstilen: utan kompromisser och det trots att all musik i genren låter näst intill identisk om man ska förenkla det lite. Resurgency har ett lite renare och snyggare ljud än Desolator, bättre produktion som man också skulle kunna säga, deras produkt känns bättre förpackad helt enkelt medan Desolator känns lite lågpris. Musikaliskt tycker jag inte att de skiljer sig speciellt mycket åt, det är samma typ av musik, mörkt vrålade, tungt riffande, några melodiösa gitarrinslag här och där, lite avgrundskorpakrax och lite klassiska dödsmetallmelodier som är obligatoriska trots bristen på kompromiss. Inga musikaliska överraskningar kort och gott.

När det gäller Resurgency så är deras musik lika förutsägbar som en Beck- eller Wallanderfilm och även om de låter hyggligt så ger deras musik absolut ingen mersmak och jag tröttnar redan innan andra spåret inleds, det är sådär segt och tråkigt som oinspirerad dödsmetall tenderar till att vara. En oinspirerande halva skulle jag tvärtemot ungefär alla andra recensenter säga, men det kanske bara beror på att jag inte förstår storheten i att låta som andra band i mängden, det hade lika gärna kunnat vara Vader, Morbid Angel eller något liknande eftersom det är exakt som dem det låter.

Desolator har lite mer roliga element i sin musik men deras ljudbild lider av bedrövelse, den är tragisk och tröttsam att lyssna på i längden men visst deras låter (en norsk gästskrivare skrev det ordet) har lite mer liv än de från Resurgency. Dock har Desolator en tråkig sångare som låter allt annat än brutal och intresserad, man kan säga att han låter som att han är väldigt nära att förblöda. Desolator har dock fler intressanta småutsvävningar som gör deras musik lite mindre förutsägbar än Resurgency, ungefär lika förutsägbar som en Hollywoodactionfilm ungefär.

Jag tycker att det bästa med hela den här splithistorien är att den inte är längre än 31 minuter vilket ändå gör den någotsånär uthärdlig men det är en sövande sak det ska jag tillstå. Poängen med att dela upp album mellan flera artister är lite främmande för mig men jag antar att det finns en men här ger det en något splittrad bild av ett band som redan är fulländade inom sin konst och totalt meningslösa och ett som har en lång väg att gå men där det finns viss potential att göra något hyfsat. Du får själv gissa vilket band som åsyftas vilket epitet, denna split CD hamnar dock i medicinskåpet tillsammans med några andra sömnpiller från en leverantör som inte vill betala för att jag skriva dess namn varför den hamnar i medicinskåpet tillsammans med sömnpiller från leverantör X.