Putrified
Neurotic Neurotic

Svenska Putrified är ett enmansprojekt vars namn antagligen är tänkt att åsyfta det brittiska ordet för förruttnad som är putrefied för det kan väl aldrig vara en felstavning, bara en stavning som är okej men inte står med i Oxford Thesaurus. A. Death kallar han sig, A:t står (kan stå för) för Alan så Alan Death heter mannen bakom det hela och han är alltså svensk medborgare och det handlar om så kallad gammalskoledödsmetall som råkar vara en genre ganska bortglömd av de flesta och av de flesta medier, kanske med all rätt. Skivomslaget på detta album som är Alans andra album ser i ärlighetens namn ut som att det är tillverkat av en artistiskt totalt inkompetent person vilket brukar vara fallet med album i genren, tyvärr. Jag ska säga att jag i ärlighetens namn faktiskt inte vet någonting om vare sig Alan eller hans band så detta är min första kontakt med detta projekt från mannen som är ”känd” för sin medverkan i ett band som kallas Ifuneral om jag förstått informationen rätt.

Typiskt jordkällarproducerad dödsmetall var min första tanke när jag först hörde detta album, och det är den fortfarande prominenta tanke jag har rörande detta album. Det låter som att det är inspelat i en jordkällare med batteridriven utrustning där batterierna från Sweden Power hela tiden tagit slut. Sångaren låter som han svalt en bäver alternativt min gamla MacBook vars spruckna skal rivit sönder hela halsen på honom. Kvalitén på produktionen är lika god som företaget Apples människosyn, det känns inte det minsta tungt, jag spelade detta och The Safety Fire som jag också recenserat idag efter varandra på samma volym och om The Safety Fire lät som jag hade hörlurarna i öronen och ordentligt tungt så lät detta väldigt tamt och som att jag hade tappat hörlurarna så att de hängde runt anklarna. Jag har aldrig förstått hur det kan benämnas som brutalt när det är lika brutalt som Kakans jamande och det är ingenting brutalt. Nåväl, om man spelar brutalt högt som maxvolym på iPodden kan det upplevas hyfsat ondskefullt. Albumet har tretton spår och dessa är korta och koncisa och tar dig 33 minuter att spela dig igenom om du så önskar.

Jag gillar detta album lika mycket som jag gillar Apple, dvs inte alls. Det finns dock en skillnad, en del av Apples produkter är bra och det kan inte sägas vara fallet med Putrified. Neurotic Neurotic låter ungefär som att du står utanför en dörr till en jordkällare och lyssnar på tre ungdomar som repar i samma jordkällare, det låter billigt som fan, tamt som fan och tanklöst som fan. Det kan faktiskt sägas vara fysiskt ansträngande att lyssna på sådant här eftersom det känns i hela kroppen hur meningslöst och tråkigt det är. Brutal eller gammelmodig, eller vad man nu vill kalla det, dödsmetall kan vara både helt okej och bra om gjort rätt men detta känns mest som ett hafsverk som definitivt inte spelar på något av det som gör brutal musik lyckad och som inte heller spelar på något som känns det minsta intressant.

Det känns lite grann som att vomit (spyor) är populärt nuförtiden, Caj recenserade Vomitchapel för några dagar sedan och Alan har gjort en låt som heter Temple of Vomit vilket förstås också är en plats för dyrkan av spyor. Jag hörde lite av kapellets ”musik” och det var uselt på riktigt, Alan har i alla fall någon form av bas i musiken vilket gör att han klarar sig undan totalsågningen. Men samtidigt är det väl inte med mycket mer och det är lika förvånande varje gång man får album som detta, dels att någon är villig att släppa det i tron att någon tycker att det är bra nog att köpa för det känns högst osannolikt och dels att jag faktiskt orkar spela mig igenom det åtta gånger som jag nu gjort i och med att albumet började om nu igen för sin nionde genomspelning.

Köp inte detta om du har någon form av musiksmak, eller luktsinne.