Kane Roberts
Saints and Sinners

Kane Roberts känns lite som en karikatyr av en rockgud eller något sådant, speciellt om man tittar på hans första album men också hans arbete med Alice Cooper. Det är därför ett nedtonat omslag på hans andra album Saints and Sinners som nu återutgives känns lite överraskande. Detta album kommer i två utgåvor en vanlig CD som är precis som vinylen med tio spår och sedan en specialutgåva som begränsats till 500 kopior, som har två CDs, där den andra innehåller fyra bonusspår. Det är den begränsade varianten vi fått, men har machokillen också tonat ned sig till detta hans andra album som alltså släpptes 1991?

Jodå, det är mer arenarockigt än debuten och framförallt mindre meningslösa mellanspel med instrumentala gitarrfjollerier och sådant som debuten bjöd på. Det är ett album som har ett bättre flyt genom albumet och det känns lite grann också som att ljudbilden håller en betydligt högre kvalité än den gjorde på debuten. Överlag känns det som att Kane utvecklats ordentligt på de fyra år som passerade från debuten till detta album, och kanske gjorde han det. Variationen över de tio låtarna som originalet består av är hyfsat bred och det känns inte som man borde kunna tröttna över de 45 minuterna som dessa pågår, och om man sedan vill kan man alltid byta skiva och få tolv-tretton minuter till (om man har den specialutgåvan vill säga).

Med tanke på vad jag tyckte om debuten hade jag inga som helst förväntningar på detta album, men jag måste säga att det var definitivt positivt överraskande för det finns några spår som är riktigt bra och albumet som helhet är också väldigt lyckat. Väldigt bra ljudbild och det känns inte alls lika daterat som debuten gjorde och det här känns betydligt mer som en motiverad återrelease än Roberts debutalbum gjorde, det hade gärna fått förbli nedgrävd under en sten någonstans. Kane sjunger också väldigt bra på detta album som definitivt bör tilltala arenarockern, det är dock kanske lite för ordinärt för att verkligen sticka ut och kännas bra men ett par riktiga knockouthits till och det hade varit där.

Bäst är sjunde spåret Fighter som är en låt man bara måste sjunga med i för den är så medryckande och har ett så fint flöde såsom en perfekt skriven rocklåt har, sedan tycker jag andra singeln när det begav sig, Does Anybody Really Fall In Love Anymore? är riktigt grym, resten av spåren är schyssta men ganska ordinära rockers som man både kan ha och mista. Så en eller två av samma kaliber som de två nämnda spåren och detta hade varit riktigt grymt men man kan inte direkt klaga för det är ett ganska underhållande album och för den som gillar storslagen välproducerad arenarock tycker jag att den limiterade utgåvan bör vara ett riktigt fint köp.

Kanes andra album är definitivt värd att titta närmare på så här har vi fått bevisat för oss att en artist kan både göra astråkig musik och väldigt bra musik. Frågan är bara varför de inte gjorde om omslaget samtidigt som de ändå putsade upp musiken.