Joanna Dean
Misbehavin'

Återutgåvor kan antingen vara väldigt intressanta eller totalt meningslösa och Yesterrock som gjort det till sin sak att släppa gamla bortglömda rockalster kanske borde se över sin urvalsprocess för de blandar lysande alster som verkligen förtjänar att lyftas fram med urtåkigt skräp som borde förblivit bortglömt. Denna gång har turen kommit till Joanna Dean som sägs ha en röst som kan skaka byggnader i grundmuren och en massa andra superlativer. Hennes enda album Misbehavin’ verkar dock inte riktigt fått vare sig den marknadsföring eller det genomslag hon hade kunnat hoppas, och förutom att hon var med i ett band som kallades Bad Romance och släppte ett album med dem har jag inte någon direkt aning om vad hon gjort eftersom det inte direkt kryllade av information om henne på internätet.

Musiken är ganska enkel hårdrock med bluesiga sydstatsinslag ofta med medryckande refränger och tänkbar hitpotential. Joannas röst kan verkligen skaka byggnader i sina fundament, tänk er en korsning mellan Janis Joplin och Grace Slick så har ni en ganska bra jämförelse, sådär spännande brutalhes röst som bara sångerskor som väljer att skrika halsen av sig kan åstadkomma, men ändå med en viss klarhet i rösten. Albumet släpptes annars 1988 och det kan väl sägas höras lite grann, inte så att det låter överdrivet daterat men hårdrocken är oftast mer komplicerad idag än den var på den tiden. Nio spår och strax över 40 minuter i tidstypisk anda är vad vi får, albumet är dock snyggt uppiffat av Yesterrock och tyska Universal Music så det låter betydligt mer modernt än det skulle göra i sin ursprungliga utgåva.

Egentligen borde jag väl inte direkt gilla musik som denna men det är något speciellt med kvinnor som vågar sjunga så hårt att de pressar sin röst till bristningsgränsen och jag kan bara inte undvika att tilltalas av Joannas lätt spruckna röst när hon totalt struntar i sina stämband och sjunger för allt hon är värd. Låtarna i sig är väl egentligen inte något speciellt men tack vare Joannas sång blir de magiska och lyfter från alldagliga rocklåtar till något speciellt och något tidlöst, detta album släpptes ändå 1988 och låter trots det ganska fräscht även nu och låtarna är sådana som alltid kommer att beröra tack vare Joannas röst.

När jag nu avslutat detta album måste jag säga att en viss tomhet uppstår då jag vet att det inte finns något mer album att tillgå från Joanna Dean och med tanke på hur lite info det finns om hennes förehavanden känns det väl inte särskilt troligt att vi kommer att få se något ytterligare heller. Det är synd för detta album visar att vi skulle kunnat få ett par riktigt fina guldkorn tack vare hennes mycket imponerande stämma som passar utmärkt i enkla bluesrockiga kompositioner med mycket energi såsom vi får på detta album. Definitivt ett album väl värt att låta världen få ta del av igen, förhoppningsvis får det större genomslag nu än när det begav sig för det är ett album som förtjänar att höras.