Imperial State Electric
Pop War

En albumtitel som 'Pop War' känns som den bara kan tolkas på två sätt: antingen att skivan vill kriga för eller mot pop. Musikaliskt känns det första mer troligt då 'Pop War' i min värld mer tillskriver sig till populärmusik än någonting annat, möjligtvis alternativ popmusik eller med någon annan skum titel före men likväl popmusik. Så, Imperial State Electric på väg ut i strid för att försvara popmusiken - hur kan ett sådant äventyr sluta?

Bandets tidigare två utgåvor - den självtitulerade debuten och EPn 'In Concert' lämnade Hallowed ifrån sig med stigande omdöme från ett svagt godkänt på debuten till ett rätt och slätt godkänt på EPn. Nu är de alltså tillbaka med sin andra fullängdare, en knappt 32 minuter lång skiva med tio spår som bär titlar likt Uh Huh och har en stridslysten ryttare med röd krigsflagga i högsta hugg på omslaget. Bandet är kanske inte allt för kända ännu, men om de är kända för något så är det att de har The Hellacopters hjärna Nicke Andersson som arkitekt. Det är också Andersson som är ryttaren på omslaget till detta album. Dessutom har de lyckats förbanda till både Gun's 'n' Roses och Kiss. Skivan marknadsfördes extremt hårt, speciellt till min e-post och det har också givit resultat - en niondeplats på albumlistan i Sverige och skivbolaget (som ägs av Nicke Andersson själv) hävdar att det skulle vara årets bästa album så upp till bevis!

Inledande Uh Huh sätter standarden för albumet på en gång. Det är svängig popmuisk i 60-talsanda och fokus läggs påkorta, koncisa och slagkraftiga låtar med medryckande melodier utan krimskrams. Produktionen har medvetet lämnats skitig och gammalmodig som om den var 40-50 år gammal men med modern musik. Äventyret som bara varar knappa 32 minuter är slut väldigt fort, de flesta av låtarna är under 3 1/2 minut och de kortaste är bara på dryga 1 1/2, vilket också råkar vara de låtar som tempomässigt är snabbast, som inledande Uh Huh samt Monarchy Madness. Avslutande Enough To break Our Hearts är längst med sina 6.39 men det är också en ganska snabb låt. Skivan i allmänhet håller faktiskt ett ganska högt tempo, men det som gör sista låten riktigt unik är att det t.o.m. finns lite stråkar i låten. En av de bättre låtarna på skivan. Kanske inte den bästa, men det låter bra med stråkarna!

Imperial State Electrics starkaste vapen är annars inte stråkarna. Eller deras 60-talsstuk på produktionen. Eller längden på album och låtar. I min mening är det istället Imperial State Electrics trallvänliga låtar, deras snärtiga melodier och enkelhet. Refrängerna är slagkraftiga och verserna enkla, musiken är glad och lätt att följa med i. Popkriget är verkligen på väg framåt.

En armé är dock inte starkare än sin svagaste länk och när vi ska börja titta på svagheter är de inte många, men ack så betydelsefulla. Till att börja med har vi speltiden, En drygt 30 minuter lång skiva håller ungefär… ja, cirka 30 minuter. Jag brukar klaga på skivor som är för långa men saken är detsamma med skivor som är för korta. Inte för att 'Pop War' nödvändigtvis är för kort, men den känns i kortaste laget. Och ändå känns det som om skivan blir långtråkig på något sätt. Den är över fort, men det känns fullt tillräckligt när den är det. Jag har inget sug efter att spela om den och det känns som största skälet till det inte är att den är just enformig eller tråkig, men det händer heller ingenting med skivan. Visst, den varierar sig, den har högt tempo och den är underfundig och påhittig, men det är samma typ av underfundighet, påhittighet och slagkraftighet hela tiden. Det är egentligen bara inledande Uh Huh, balladen Waltz For Vincent och avslutande Enough To Break Our Hearts med stråkarna som är riktigt intressanta. Så gott som alla de andra låtarna är också bra men jag tycker det blir tjatigt. Och tjatigt är aldrig bra.

Som helhet ändå ett riktigt bra album och Imperial State Electric är uppe och snuddar på femman med denna skiva. Det är deras bästa utgåva så här långt och jag tror absolut på stora saker för det här bandet! 'Pop War' är med beröm godkänt, men det är inte årets bästa skiva så lång näsa på skivbolaget.