Himora
Argue All You Want

Himora gör klart för oss journalister på en gång att vi kan hålla på argumentera bäst vi vill - deras skiva kommer fortfarande att släppas och den nionde december släpptes också mycket riktigt Norskarnas debutalbum och albumet inleds med frasen "I wish I was a business man - they seem to handle their money well". Är det en känga till finanskrisen? Eller till ekonomiska klyftorna i samhället? Frågan är om det är något av dem, Himora känns ganska långt från punkens vänsterdoftande politiska texter och med tanke på att de är norrmän har de väl ändå inget att klaga över ekonomiskt?

'Argue All I Want' känns som ett album med sina fötter i rock från 60-, 70- och 80-talen. Det känns lite sydstatarrock blandat med traditionell rock 'n' roll och lite mer progressiva rockutgreningar likväl. En salig blanding med andra ord och frågan är väl om det finns någon riktig målgrupp för skivan, en samling folk som fastnar för det hela? Det tror jag faktiskt att det gör - några av låtarna känns riktigt bra, oavsett vad du gillar för typ av musik, och andra låtar känns väldigt inriktade på fans av specifika eror inom rocken. Mest går dock skivan att relatera till den lite mer bluesinfluerade varianten av rock även om det finns en hel del jazzinfluenser i det hela också. Gitarrerna är distade mer som Chuck Berry och Lonnie Mack med inspirationskällor dragna mot musiker som Santana, Hendrix och liknande även om musiken inte är överdrivet kopierad från någon av dessa herrar. Överlag känns det ganska mycket som ett hyfsat "normalt" rockalbum med en någorlunda okomplicerad ljudbild, enkla melodier och uppbyggt kring drivet framåt hela tiden. Det här är en skiva som inte vill stanna upp, inte förrän den når absolut längst bak på skivan i alla fall.

Låtarna Too Long At The Fair, When The Boys Are Back och Wings tilltalar mig mest på skivan. De är lite mer sparsmakade med de där riktiga 70-talstonerna som annars dominerar skivan. Sångaren Morten Fredheim låter inte överdrivet norsk utan betydligt mer amerikansk i både röst och ton. Big Betty, som följer Wings, känns också som en väldigt amerikansk låt, likaså gör efterföljande Summer Dress och Fisherman's Blues. Lite östkust möter västkust - 50% AOR och 50% Bon Jovi-typ-rock. Pojkband nästan. I Summer Dress får vi även höra den välbekanta kobjällran, samt på en del andra ställen runt om på skivan, och så fort jag hör kobjällran kan jag inte hjälpa att tänka på Saturday Night Live-sketchen när de skämtar med Blue Öyster Cult. Fisherman's Blues är svårt att inte ta till sig när de sjunger "I got a beautiful girl and her name is Marie - she's a perfect remedy" med tanke på att min vackra flickvän heter Marie. Så helt rätt inprickat där, Himora.

Som helhet tycket jag det här är en riktigt bra skiva. Den är lyssningsvärd och intressant, påhittig, rolig och välbekant utan att kännas tagen från något annat. Visst hör man gott om inspirationskällor och referenser, men jag känner aldrig att det är tal om plagiat eller låtstölder. Det är helt enkelt bara skön musik i all sin enkelhet med en någorlunda gammeldags ljudbild och sväng. Som att bli indragen på en rökig jazzklubb under mitten av 60-talet där de feta afrikan-amerikanerna till musiker bytt trumpeter mot elgitarrer och svänger iväg med rock 'n' roll.

Himora är för övrigt namnet på en Etiopisk stad på gränsen till Sudan och Eritrea, så lite afrikan-amerikanska rötter är kanske inte helt missvisande? Fast å andra sidan är det även namnet på en planet i Star Wars så rötterna ska vi kanske inte hänga upp oss på. Jag har kikat runt på nätet på andras recensioner och de flesta verkar tycka som jag att bandet är bra men också att de inte lämnar något bestående intryck och jag är för en gångs skull beredd att hålla med vad merparten recensenter säger (det händer inte ofta). Det är intressant för stunden men när skivan spelat ut sin speltid är det inte allt för många intryck som består. Ändock, ett mycket starkt godkänt för Himora. Jag ser fram emot en fortsättning!