Gojira
L'Enfant Sauvage

Franska bandet Gojira är tillbaka med nytt material, det var ett tag sedan sist, fyra år för att vara bestämd. L’Enfant Sauvage heter det nya albumet, vilket betyder ungefär vilt barn, eller snarare frigjort barn om man ska försöka sig på en översättning av titeln vilket inte bandet själva är så pigga på att göra. Bandets namn anspelar på Godzilla vilket de faktiskt kallade sig själva från början när de spelade in sina demos men av legala skäl var de tvungna att byta namn och då föll valet på Gojira vilket är ローマ字 för samma sak. Om ni inte förstår kanji så betyder symbolerna förstås romaji som just är omskrivning av japanska med latinska tecken. Godzilla som förstås är filmmonstret som förekommit i en räcka filmer och anledningen till det valet är förstås deras natur av att vara naturfrämjande och ett svar på hur vi människor saboterar vår omgivning eftersom det var på det viset monstret uppstod.

Musikaliskt är det inte helt enkelt att kvantifiera vad Gojira erbjuder då deras musik är en mix av många olika stilistiska inslag, men att det är baserat i det extrema råder det ingen tvekan om då det är tungt och ganska ofta med vrålsång även om det varierar ganska mycket mellan olika delar av albumet. De ägnar sig väldigt ofta åt atypiska strukturer i låtarna vilket gör att det inte är den enklaste musiken att bara ta till sig och lyssna till, det är musik som kräver din aktiva medverkan kan man nog säga. Det är också musik som kräver att du lyssnar på den ett par gånger innan du kan börja bilda dig din egen uppfattning om densamma. Det är svårt att i ord sätta en beskrivning till detta album men titeln kan man faktiskt säga stämmer väl in på vad vi får höra: det är frigjort från musikaliska konventioner och diverse olika inriktningar utforskas genom de elva spåren och femtiotvå minuterna som albumet fortgår. Här finner vi allt från monstruösa Godzillavrål till lugnet före ögonblicket då stridsspetsarna gör sitt för att oskadliggöra monstret som skapat oreda i staden.

Min kontakt på Warner, den gode Darren påstod för några veckor sedan att detta var ett dödaralbum (jag vet inte hur annars jag ska översätta ”killer album”) och även om jag kanske inte instämmer helt och hållet beroende hur komplett ett album ska bedömas vara för att kunna döda måste jag konstatera att det är ett spännande och ruskigt bra album. Det bästa med detsamma är att det struntar i fastslagna tankesätt och bara går sin egen väg, som någonting frigjort från konventionerna vi alla ser runt omkring oss var dag. Musikaliteten är imponerande och kreativiteten likaså, hur de hela tiden lyckas ta musiken i en oväntad riktning och bjuda på det oväntade. Helt klart är L’Enfant Sauvage en av årets höjpunkter när vi tittar på den extrema metallen och jag har väl inte så värst mycket att anmärka på men om det ska vara något är det att ibland kan bli lite väl statiskt i vissa delar.

Bäst är inledande Explosia men därmed inte sagt att de andra spåren är värdelösa för det är genomgående bra men inledande Explosia känns som att den har någonting extra utöver vad resten av spåren har att bjuda på. Annars gillar jag egentligen det mesta med detta album, det är dynamiskt, oförutsägbart och spännande, dock blir det tyvärr som jag redan nämnt ibland en aning statiskt vilket jag tror är en konsekvens av bandets stil och deras kastande mellan olika musikaliska inriktningar som gör att mer konventionella strukturer tenderar till att kännas just statiska i deras musik.

Kanske inte ett så dödande album som den gode Darren ville påskina men helt klart ett av de mest intressanta album vi fått hittills under 2012 och om summeringen av året skulle ske nu i mitten av maj är jag säker på att L’Enfant Sauvage är värdig en topp tio position, hur det går med den saken när året väl är slut är dock en helt annan. Jag skulle vilja säga att det här är ett album som alla som kallar sig intresserade av musik åtminstone bör undersöka och egentligen finns bara en nackdel med albumet idag och det är att det är över en månad tills det släpps.