F.E.A.S.T.
Strong Wild and Free

Stark vild och fri, det är vad festprissarna från Italien kan sägas vara, fria att spela rockmusik kanske. En filur som kallas Fabio Kiareli som en gång smittades av rockviruset och i sitt band med det finurliga namnet har han innan detta album hunnit med ett album innan detta. De har också hunnit med något i stil med 120 spelningar i norra Italien och så vidare, det står massor i en väldigt lång promotext som egentligen bara är en historielektion i irrelevans kring ett italienskt band som väldigt få lär vara intresserade av. Så, har vi ett album starkt, vilt och fritt eller är det bara ännu ett av de där mer eller mindre identiska albumen som verkar släppas nuförtiden?

Svaret är väl lite av varje för dessa italienare, deras melodiösa rock/hårdrock är knappast unik i det stora hela. Välgjort är det dock och väldigt bra producerat och eftersom det känns som de byggt sin musik genom element som känns lånade från diverse välkända gamla band är den välbekant men ändå någotsånär fräsch. Sångaren är kompetent och låtmaterialet är hyfsat varierat genom albumet men på det hela taget är albumet ett ganska typiskt melodiöst rockalbum med en viss modern känsla och en relativt typisk modern produktion och samtidigt på grund av den långa speltiden känns det ganska enahanda sett till helheten.

På många sätt är detta ett bra men föga upphetsande album, låtarna är generellt sätt bra men föga upphetsande i stort och om det inte varit för ett par spår hade detta festliga album varit ofattbart tråkigt, ungefär som en fest i allmänhet. Allt är av god kvalité men problemet är att detta album låter för mycket som sådant vi redan hört, om än med en liten känsla av att de inte bara rakt av kopierat sina inspirationer och de erbjuder dessutom ett par riktigt bra låtar som gör att detta album ändå känns värt besväret att lyssna på. Det finns dock fler problem än att det låter lite ordinärt och det är att de tolv spåren har en speltid på över en timme vilket för ett melodiöst rockalbum väldigt ofta är i längsta laget och ett problem vi väldigt ofta ser med album nuförtiden.

Det finns dock två riktigt fina höjdpunkter i It’s Not the Same och näst sista spåret Dancing to the Rhythm där det förstnämnda är lite vassare. Det andra spåret är skrivet av Stevie Wonder så det är inte en egen skapelse men de sätter en skön egen prägel på det spåret vilket visar att de kan och borde kanske göra det mer på sina album. De är dessutom två riktiga toppspår som jag gärna lyssnar på, dock kanske inte tillsammans med resten av albumet som dels tar för lång tid att lyssna på i sin helhet och dels inte är intressant nog att hålla mig intresserad under någon längre tid.

Så för att sammanfatta kan vi konstatera att detta album är okej men ingenting direkt spektakulärt och det är bara två gånger som det verkligen tänder till på allvar så på det hela taget blir det ett godkänt album men inte så värst mycket mer än så.