Father & Son
s/t

Rockmusik, vad är det egentligen? En gång i tiden var det synonymt med uppror och rebelliska tankar, sedan dess har mycket hänt och rockmusiken har blivit rumsren och allmänt accepterad och jag kan lova att rockmusik knappast upprör någon som inte är 100 år gammal eller så. Många av dessa rebelliska gamla band är ju själva i pensionsåldern idag dessutom och till och med folk som närmar sig pensionsåldern med stormsteg har växt upp med sådan musik, det hindrar dock inte vissa band från att försöka uppröra med mer och mer extrema tilltag, andra har förfinat handlaget och snyggat till det så att den där rockkänslan lite grann försvunnit. En del band består av fäder och söner som detta band vilka klurigt nog valt att döpa sitt band till just den saken. Två fäder, två söner och en sångare är vad de ställer på banan (eller scenen om du vill ha musikaliska metaforer) och de har nyss släppt sitt debutalbum.

Det här är ett band som inte släppt taget om rockmusikens ursprung, visst hörs det att det är gjort idag och inte för trettio år sedan men det är inte sådär perfekt som nästan alla produktioner idag är. Det känns mer spontant och inte så tillrättalagt, kanske att man kan säga att det känns lite mer genuint än mången av dagens rockband som oftast putsar sina produktioner för mycket. Det finns nio spår på detta album och det visar upp en hälsosam variation över dessa, dessutom är speltiden väldigt kort och koncis vilket är lämpligt för att hålla lyssnarens intresse uppe när man spelar musik av en stil som naturligt inte är överdrivet varierad. Dynamisk, energisk, hyfsat varierad och kompetent rockmusik är vad vi får i detta album, rakt på och utan krusiduller kan vi väl tillägga att det är.

Det här är ett riktigt underhållande rockalbum, lyrik rörande sex, droger och rock’n’roll kanske, med humor och satiriskt innehåll, precis som rockmusik ska vara. Det är heller inte putsat till överdrift och inte så perfekt och tillrättalagt som så mycket musik idag är, Father & Son är inte perfekta helt enkelt och det är bra för perfekt är ofta ganska tråkigt. De har energi, de ger en känsla av spontanitet och de ger oss precis lagom mängd av musikaliskt innehåll vilket också är något bra. Det får mig att fundera i två riktningar, för antingen har de spelat in alla låtar under en dag (och hann med nio) eller något sådant och sedan mixat dem och allt det där under en efterföljande dag vartefter de varit nöjda och skickat iväg grejerna för CD-produktion. Eller så har de tänkt väldigt länge och jobbat väldigt hårt med att skapa en skiva som ger känslan av den första teorin, vilket som än är sanning (det kanske är något helt annat) så har vi en riktigt bra rockskiva och det känns uppfriskande efter de ganska intetsägande (med ett par undantag) albumen jag recenserat den senaste tiden.

Inledande The First Cut ger en bra introduktion och är ett underhållande spår och det upprätthålls väl under hela albumet, jag tycker nog själv att spår tre och fyra Pet the Spider och High as a Kite är de två vassaste men det finns många roliga, underhållande rockers som nog borde tilltala alla som gillar sin klassiska rockmusik för hur man än vrider och vänder på detta så är det rockmusik som den bör låta för att vara bra. Det är kort och koncist och rakt på helt utan krusiduller och framförallt är det musik med massor av känsla och inte så begravd i dagens inspelningsteknologi (det kan det förstås vara men då har de dolt det väl). Definitivt ett album väl värt att kolla upp om ni gillar gammal hederlig rockmusik.

HHHHHHH