Farewell to Arms
Perceptions

Farväl till armar säger detta tyska band i sitt bandnamn, det kan förstås också betyda ett nedläggande av vapen för gott men det är något jag aldrig tror kommer att hända. Detta album som kallas Perceptions är bandets första album och som så många andra band som dyker upp i dag rör de sig i någon form av hardcore-/melodiös dödsmetallkonstruktion och det nämns mycket om storheter som bandet delat scen med och även att The Sorrows sångare gästar på albumet. Frågan jag ställer mig är dock inte om bandet deltagit på samma festival som Emil Bulls eller Caliban utan snarare om deras debutalbum är något värt min tid.

Musikaliskt är det inte direkt nyskapande, vi har definitivt hört det förr om jag säger så. Det är modernt och väl producerat som man kan säga om massor av band i genren idag. Det är väl metalcore eller metalcoremelodöds eller något i den stilen, vrålande sång med klarsjungande refränger, typiska riff och en del skrikande hardcoremässig sång. Ingenting konstigt egentligen alls med detta album utan bara ett album som följer vad som verkar vara lite av en trend inom metallen idag. Inte särskilt tungt eller brutalt utan fint och följsamt inrättat i leden av många andra i givakt stående melodödsare. Albumet har annars tio spår där titelspåret är det sjunde. Variation? inte direkt skulle jag vilja svara där, att bandet är musikaliskt begåvade borde det dock inte råda någon tvekan om även om sångaren är mer identitetslös än Kristdemokraternas partiledare vad han (eller hon) nu heter.

Fyra gånger, just det fyra gånger. Så många gånger spelade jag detta album innan jag ens kunde få en aning om hur det lät, det är ett album som liksom bara passerar förbi utan att beröra mig det minsta på vägen. Det är hyggligt välgjord melodiös dödsmetall eller metalcore eller vad man nu kaller det här, det är rivigt men med låtar som tuggar på i en stilistik som vi både sett och hört tidigare och det inte bara en gång. Lite sövande känner jag nu när jag sitter och skriver denna text samtidigt som jag lyssnare igen på albumet, ett album med ett par snygga melodier men som alltsomoftast känns extremt förutsägbart. Man kan säga att det är som att se en trollkonstnär uppträda, du vet vad som komma skall (i det fallet blir du lurad av en mästare på att få dig att se vad han/hon vill) med den skillnad att trollkonstnärer oftast är underhållande och det är något som Farewell to Arms inte är.

Jag har svårt att se något existensberättigande med detta album, visst är det okej utfört men det är så förutsägbart att en film av Michael Bay känns helt oförutsägbar. Krasst tycker jag att man kan säga att detta band musikaliskt har samma intressepotential som Aftonbladets nöjessidor.