Eclipse
Bleed and Scream

Hjälp! det här bandet har världens klichéomslag på sitt senaste och fjärde album, deras diskografi var för övrigt väldigt svår att spåra men jag lyckades efter långvariga efterforskningar hitta alla albumtitlar och år de släpptes. Men jag måste säga att omslaget skrämmer eftersom kliché har sällan varit något spännande, kanske om man som Freedom Call inte tar den på allvar. Dock ska man aldrig döma en bok efter omslaget som talesättet lyder och det visar faktiskt vara med sanning överensstämmande vid en del tillfällen. Bleed and Scream heter albumet vilket knappast känns som mindre kliché än omslaget, men man ska nämna att Erik Mårtensson som är en väldigt kompetent musiker med många talanger står som blödande frontman för detta band och det måste väl sägas kompensera ganska mycket för de uppenbara klichéerna.

Det är hårdrock av det melodiösa slaget, lite delar power metal i Helloweens skola, lite delar av den positiva hårrock som Europe stod för en gång i tiden och en liten touch av ”titta-på-mig-jag-kan-spela-gitarr” och detta snyggt kryddat med AOR-peppar malet ur en kvarn i genomskinlig plast. Produktionen är putsad och polerad så att alla hörn är rundade och putsade så att de verkligen glänser, ändå är det tungt vilket får mig att misstänka att det är en tung metall kallad guld. Medryckande till tusen millioner är det också med distinkta refränger som skulle få Joey Tempest att dregla av avund och en sångröst samme Tempest skulle döda för att besitta. Kort sagt finns det mycket kompetens att sätta samman ett album här och dessa element har onekligen skapat en ljudbild som de flesta hårdrockare bara kan drömma våta drömmar om.

Det är dock en sak att skapa en fantastisk ljudbild, det är en annan sak att omsätta den ljudbilden i låtar som gör denna ljudbild rättvisa och det är där fler band faller än tvärtom. Eclipse står dock väldigt stadigt för även om lyriken i många fall är både kliché och töntig är låtarna så jävla bra att man struntar i Battlegrounds och dess superkliché, eller titelspåret för den delen. Det låter riktigt bra måste jag säga även om albumet stakar sig lite mot slutet av albumet kanske når man bristningsgränsen efter de outtalade hjältarna och …---… eller något i den stilen. Det är lite synd för den lilla dippen dämpar min entusiasm för albumet lite, jag vet inte om det är för att albumet tappar farten där eller om det är på grund av att det blir lite för mycket av det goda men sista spåret är kul. Kanske är Take Back the Fear, Unspoken Heroes och About to Break tre ganska trista spår i en trio där när albumet närmare sig sitt avslut.

Med 45 minuter kan det ju inte sägas vara för långt så de spåren måste vara lite sämre, men trots denna lilla miss kan jag utropa detta till det bästa Frontiersalbumet sedan Primal Fears Unbreakable i Januari. För det inledande spåret, titelspåret, Battlegrounds och S.O.S. är ett gäng riktigt minnesvärda medryckande popmetalldängor som inte direkt går av för hackor, eller yxor för den delen och spår som man bara vill sjunga med i. Tack och lov bedömer jag inte album efter omslaget för då hade jag kastat denna i papperskorgen så fort den anlände för den har inte ett intressant omslag, snarare uruselt om de söker väcka mitt intresse. Snyggt gjort men alldeles för mycket kliché för att intressera, tur dock att det är musiken det handlar om.

De vinner ingenting på image med att kalla det för blödande sång, episka keyboards och så vidare för det känns mest löjligt, vad de vinner på är en fantastisk musikalisk kompetens och ett gäng riktigt grymma låtar så låt inte alla klichéer skrämma er för när man börjar titta bortom dessa får man någonting riktigt bra och väl värt alla enkronor man sparat för att köpa det.