Doro
Raise Your Fist

Höj näven för tungmetallen, om vi ska tro vad google translate skulle översätta skivtiteln och de logiskt efterföljande orden. Visste ni att det faktiskt är lite drygt 25 år sedan Doro tillsammans med Warlock släppte hennes hittills största hitalbum Triumph and Agony med hits som All We Are och Für Immer, nu släpps albumet som troligen startar upp hennes jubileumsturné för hon firar 30 år som musiker nästa år. Det är en imponerande bedrift bara att hålla på så länge men att hon är så vital som hon är och så ung i sinnet samt fortfarande så entusiastisk kring sin musik och sina fans är än mer imponerande. Jag har samtalat med henne ett par gånger och har svårt att komma på någon musiker jag talat med som känns lika entusiastisk kring allt som rör musiken, det kanske är därför hon aldrig gift sig även om hon sade till mig att hon är gift med metalgenren så hennes barn kanske är den laddning album hon släppt.

Så, höj näven och följ med i min lilla recension. Musikaliskt känns det igen, heavy metal med Doros väldigt speciella röst, hon blandar engelska och tyska såsom hon ofta verkar göra, jag ska inte påstå mig som en expert på Doro och hennes musik för jag har hört långt ifrån alla hennes album. Dock tycker jag att detta album känns som det tyngsta och största hon hittills släppt, det är också ett dynamiskt album med god variation på låtarna från tempofyllda rockers till riktiga arenarockhymner och finstämda ballader. Hon sjunger duett med Lemmy och har Gus G. som gästgitarrist bara för att bredda det hela. Ljudbilden är en av modern heavy metal och gör låtarna och Doro definitiv rättvisa, dock kan ju förstås frågan vara hur nödvändigt detta album egentligen är för det är inte sådär överdrivet mycket nydanande låtar vi får under de femtiotvå minuter albumet fortgår.

Bortsett från att det kanske inte bryter så mycket ny mark är detta album definitivt värt att sträcka minst ena näven i luften för, detta eftersom det finns några stycken riktigt fina hitlåtar där titelspåret troligen är det allra vassaste och ett som jag tror kommer att bli en lika stark hörnpelare i Doros liveshow som All We Are. Det är ett album som aldrig blir tråkigt trots den relativt långa speltiden och Doro låter lika vital som hon gjorde för 25 år sedan då albumet hette Triumph and Agony och hon var 25 år yngre, vilket när man pratar med henne känns helt otänkbart att hon skulle kunna ha så lång musikalisk erfarenhet och fortfarande ha den entusiasm hon har. En del spår/sekvenser i spår känns lite sisådär och kanske kunde ha hoppats över för att få ett lite kortare album, det finns till exempel ett parti i hyllningslåten till Ronnie James Dio, Hero som jag inte riktigt kommer överens med, när det är lugnt är det vackert och nästan sorgligt, känslosamt, men när tempot höjs lite grann i Dioanda kommer efter en stund ett parti som känns nästan som diskodunk och det fungerar inte alls bra. Det spåret är dock som helhet riktigt bra men spår elva Free My Heart är inte heller så där överdrivet spännande om jag ska vara ärlig.

Jag gillar spår som titelspåret, duetten med Lemmy (It Still Hurts), Grab the Bull By the Horns och även Revenge, samt Hero är också bortsett från ett dumt parti väl värt att minnas. Hade det varit 1987 hade detta album sålt betydligt mer än Triumph and Agony gjorde för det är både ett bättre album och har bättre låtar samtidigt som det är lite grann i samma stuk som det albumet, det inleds till exempel med en oförglömlig låt som etsar sig fast från första gången du hör den och sedan glöms den nog aldrig riktigt. För min del som dock är långt ifrån fullkomligt bevandrad i Doros musik är detta hennes troligen bästa album, det är energiskt, vitalt, dynamiskt och framförallt finns det ett flertal riktigt bra låtar. 30 år och hon är fortfarande lika ung, vital och relevant. Nämnde jag det snygga omslaget? ett skäl att köpa detta album i gammalt hederligt LP-format. Så höj näven i luften och slå på låten med samma namn, det är definitivt skäl nog att skaka om kalufsen en aning - riktigt bra.