Christ Agony
Nocturn

Kristus vånda, det låter onekligen som ett bandnamn av intresse och para det med ett skivomslag som stoltserar med något uppochnedvänt kors och lite annat spännande så kan vi förstå att det handlar om någon form av extremmetall. Svartmetall verkar vara konsensus bland förståsigpåare runt om på nätet, så vi har att göra med ett svartmetallband från Polen och deras nionde studioalbum om jag i all hast räknat rätt. Det skall vara åtta stentunga opus om man ska tro skivbolaget och om ni undrar varför jag recenserar detta album nu och inte runt sitt släppdatum så kan jag förklara det med att skylla på Apple och deras usla produkter som trots upprepade försök inte lyckats konvertera musikfilerna från CDn till versioner som inte får iPoden att totalkrasha. På datorn går det dock bra att spela men det är sällan jag har tid att recensera musik som spelas på den eftersom jag oftast spelar den genom iPoden när jag är på språng och inte använder datorn. Hursomhelst efter mycket om och men och inte tack vare Apple kan jag åtminstone recensera detta album som runt om på nätet fått allt från ganska låga till väldigt bra betyg.

Det är någon form av ganska långsam svartmetall där sångaren grymtar på likt en demon är väl tanken men jag skulle vilja säga att han låter som någon som fått halsen uttorkad och försöker skrika något i en megafon. Det finns en del melodiöst i bakgrunden och annars ganska traditionellt stiliserad svartmetall, jag tror inte någon som känner genren någotsånär kommer att överraskas av något Christ Agony bjuder på. Kanske av att ljudbilden är överraskande fräsch och inte källarmässig vilket känns kul när det handlar om ett band som inte direkt lyckats resa sig ovan underjordsmusiken ännu. Som det skrevs någonstans tidigare i denna recension så handlar det om åtta låtar som jag tror är menade som opus, åtminstone om man ska tro marknadsföringen, och dessa tar dig 45 minuter att spela igenom. Det är stilistiskt väl sammanhållet av en förenande ljudbild och ingen låt avviker väl direkt från den inslagna vägen så det är nog inte det mest varierade album du någonsin kommer att höra, men inte heller det minst varierade och man hör trots allt hyfsat skillnad på låtarna.

Jag är inte den största fanatikern som existerar av denna genre men inte heller den som avskyr genren mest. Christ Agony känns som ett ganska vanligt band i denna genre som jag är relativt likgiltig till och deras musik vinner knappast några priser för uppfinningsrikedom eller sådant. Mestadels tuggar det på i traditionsenlig stil och den som gillar standardiserad svartmetall kommer att älska detta, personligen har jag sedan länge hört tillräckligt många band som låter som Christ Agony vars stil eller låtmaterial inte direkt imponerar på mig. Det är för intetsägande för att stå ut och dessutom saknar albumet några riktiga fokuspunkter som fångar lyssnaren varför vi får ett album som i ärlighetens namn känns väldigt ointressant och också ganska tråkigt att lyssna på.

Visserligen kan man väl inte direkt klaga på hur de genomför sitt album men att genomföra ett tråkigt album väl med bra ljudbild gör det ju knappast roligt, det är som att säga att Sagan om Ringen skulle kompensera för sin usla story med bra specialeffekter vilket förstås inte är fallet, det är en tråkig filmtrilogi precis som Christ Agonys Nocturn är en välproducerad men tråkig skiva. Det går inte att gömma kreativa brister i snygga förpackningar, verkligheten kommer att märkas väldigt snart ändå. Jag tyckte att detta band kändes rätt bra från början men allteftersom jag har lyssnat på det har jag kommit att tycka att det är snyggt producerat, överraskande snyggt, men totalt innehållslöst eller fantasilöst vilket är ungefär som filmen Avatar, väldigt snygg men samma story som i en miljon andra filmer vilket gör den meningslös.

Kort och gott är Christ Agonys Nocturn ett välproducerat men ack så tråkigt album, ett svartmetallsvar på Hollywoods påkostade ”storfilmer”.