Armageddon
Necromantic Celebration

Armageddon är inte bara en tråkig Hollywoodfilm, det är också ett enmansband med en fransman i huvudrollen, den enda rollen faktiskt. Necromantic Celebration heter detta album som inte direkt firar Bruce Willis självuppoffrande i filmen med samma namn utan något helt annat förstås, det är också Armageddons andra album vilket inte bör ses som en indikation på att Hollywood kommer att göra en uppföljare på filmen med samma namn eftersom bandet och filmen inte direkt följt varandra åt tidigare så varför skulle de göra det nu helt plötsligt? Men om vi ska gå vidare istället på att fastna i ologiska resonemang kan vi konstatera att det är ett album med ett ganska intressant omslag, kanske är det en ritual inte alltför olik oljeborrning som pågår på detsamma dessutom har enmansbandet en intressant logotyp vilket alltid kan benämnas som roligt. Jag får faktiskt säga att sådär på förhand helt ovetandes om musiken kan det synas vara ett album som kan vara ganska intressant.

Förmörkad thrashmetall är den mest förekommande beskrivningen av detta bands musik på detta album och det tycker jag faktiskt känns som en med sanningen hyfsat väl överensstämmande sådan. Aggressivt, energiskt och ruffigt kan det beskrivas som, ganska mörkt med samtidigt inte bara aggressivt vrålande och bankande med huvudet nedborrat. Det finns lite nyanser och sådant att finna så snart man accepterar den ganska råa produktionen som kan tyckas lite billig för den oinvigde skulle jag tro. Men det är tungt och rått lite grann som en död okokt elefant kan det beskrivas för att göra lite skruvade parabler. Tio spår och 47 minuter av musik är vad vi får när vi räknar samman allt och det avslutande spåret är en cover vilket gör det till nio egna kompositioner och en som den gode Armageddon lånat av Running Wild.

Från början var jag väl inte speciellt positiv till detta album, det lät för ruffigt och smutsigt för min smak och det kändes lite onyanserat och faktiskt ganska ointressant dessutom. Men efter några ytterligare genomspelningar kommer en annan blid fram, visst är produktionen lite väl råbarkad för min smak men musikaliskt är det betydligt mer nyanserat och varierat än man kan tänka sig vid första anblick och jag måste faktiskt tillstå att det är bra, inte fantastiskt eller makalöst men det är en solid och bra skiva som helt klart är värd att spela igenom om man väl börjat spela den.

Annars finns det väl inte så mycket mer att tillägga, det är ju knappast som att han återuppfinner någon musikalisk genre med sin musik men det är väl inte heller huvudsaken med musik. Det är en välgjord och ganska bra produkt, väl värd att kolla närmare på om man gillar förmörkade thrash metall eller kanske bara thrash metall i allmänhet. En kul skiva helt enkelt.