Affector
Harmagedon

Vi har kommit halvvägs in i domens år 2012 och än så länge är inte tecknen på domens dag eller harmagedon som den i bland kallas i bibliska sammanhang direkt överhängande om inte en ovanligt kall sommar till följd av global uppvärmning kan tolkas så förstås. Denna kvartett fejkar kunskap i ämnet och har skapat ett konceptuellt album som handlar om undergången, så blir 2012 ett undergångens år? Om detta album är någon indikation, kanske. Jag menar är det inte lite oroväckande att få in fyra så prominenta keyboardtraktörer som gäster i samma band? Två av dem med anknytning till Dream Theater som deras keyboardist. Omslaget är lite domedagsmässigt dock så vi kommer lite i stämning lagom till bestens antågande, eller kanske när vi stöter på nya Jerusalem. Harmagedon är bandets debut, även om det knappast kan sägas vara debuten för bandets medlemmar som har lång erfarenhet ur branschen.

Domedagstemat går mig helt om intet när jag lyssnar på detta album, det känns faktiskt ganska positivt till och med när besten dyker upp för att förtrycka planetens förtappade själar, den som läst i Uppenbarelseboken vet vad det handlar om. Nej, det känns väl knappast som apokalypsens ryttare sitter upp på sina hästar ännu om man ska låta detta album vara en indikation. Det är komplext med mängder av utsvävande solosvängar från de gästande keyboardisterna, solon som ibland känns lika logiska som en röd herre med horn. Sången är finstämd och kompletterar musiken ganska bra även om det som märks mest är de många instrumentala uppvisningarna så finns det en del riktigt medryckande refränger på detta album. Ett album med åtta spår och strax över timmens speltid, med massor av variation och kompetent instrumenterande och en riktigt fin ljudbild.

Det här borde vara fantastiskt med tanke på förutsättningarna, mörker, apokalyps, keyboardfantomer, kompetent sång och bra koncept på albumet. Men det är inte fantastiskt, det känns mest bara som ett ganska okej album med ett par riktigt fina refränger och en låt jag verkligen gillar. Det är för mycket jobbiga instrumentala onanier, sådant som är så vanligt förekommande i progressiv metal och som nästan lika ofta som det förekommer misslyckas eftersom det hugger låtarna i bitar och så är fallet på massor av partier av detta album. Det blir fragmenterat och hjärnan kopplar ifrån intressecentrat och det går bara som bakgrund utan att man lägger någon större vikt vid vad man lyssnar på. Så förvånansvärt intetsägande med tanke på förutsättningarna.

Avslutande New Jerusalem tycker jag är det enda riktigt bra spåret, resten har bra fragment men som helhet känns det ganska ordinära. I det spåret visar Affector vad de kan och då känns det riktigt bra och som att detta album är värt ett högt betyg men sedan minns jag vägen hit och den har känts lite halvjobbig och det är inte på grund av naturkatastrofer och liknande men på grund av självfixerad musikalisk experimentlusta som inte riktigt kan sägas falla på plats likt passande bitar i ett pussel. Kanske att progressiv egocentricitet ibland kan betecknas som en naturkatastrof dock och om så är fallet kanske världen faktiskt går under snart.

Kort och gott, ett album som borde ha varit bättre. Inte för att det är dåligt men det finns mer att hämta hos denna kvartett.