Adrenalin
Road of the Gypsy

Label: Yesterrock/Germusica
Tre liknande band: Toto/Foreigner/Journey
Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
01. Road Of The Gypsy
02. Northern Shores
03. Broken Hearted Bound
04. Summer Nights
05. Faraway Eyes
06. The Kid's Got A Will To Live
07. The Pressure's On
08. Michael
09. Photograph (Time Passes On)


Band:
Marc Gilbert (Lead Vocals)
Brian Pastoria (Drums, Percussion)
Marc Pastoria (Piano, Synthesizers))
Bruce Schafer (Bass)
Michael Romeo (Lead Guitar)
Flash (Rhythm Guitar)
Jimmy Romeo (Saxophone)


Discography:
DC Drive (1992)
Iron Eagle (1985)
Road of the Gypsy (1985)
American Heart (1984)


Guests:


Info:

Released 2012-11-23
Reviewed 2012-12-18

Links:
yesterrock


En gång i tiden fanns det ett band med detta namn, ett band som hade en mindre hit med titelspåret till detta album som står att finna i soundtracket till filmed Iron Eagle, men det är några år sedan dess, 1986 släpptes detta album och omslaget ser ganska mycket åttiotal ut och ska jag vara ärlig så låter det ganska daterat dessutom. Det handlar annars om AOR, dvs melodiös rock med medryckande refränger, keyboards, trummorna är sådär tidstypiskt syntetiska och bandet känns mer yta än substans med keyboardmattor och liknande. Det sägs i pressinformationen att bandet aldrig riktigt fick den promotion som behövdes efter att de flyttade till skivbolaget MCA efter deras tidigare skivbolags förfall vilket är bolaget detta album släpptes på 1986.

Nu har Yesterrock valt att återutgiva detta album remastrat och tillputsat med lite liner notes och sådär i häftet. Och visst hittar Yesterrock en del riktiga guldklimpar, jag kan komma på ett par som jag verkligen uppskattat, samtidigt gräver de upp både skräp och sådant som känns okej men inte speciellt mycket mer. Frågan är dock om detta är ett av de där albumen som visserligen är helt okej, titelspåret är väldigt skönt men det kan ju knappast sägas vara något som ger något direkt bestående intryck utan det är ett sådant där album som är en stunds trevlig, förnöjsam lyssning innan man glömmer bort det hela.

Nej, jag är väl vare sig imponerad eller illamående av vad jag får höra på detta album som råkar vara bandets andra och sista riktiga album som Adrenalin, visserligen kom de tillbaka under namnet DC Drive senare men detta kanske ändå bör benämnas som svanesången och även om det inte är en dålig sådan (den är bra) så är det kanske en som borde ha fått sjungit 1986 och sedan fallit i glömska för även om det är ett bra album känns det utdaterat och gammalt.

Titelspåret är albumet höjdpunkt och tyvärr är det också albumets öppningsspår, resten av spåren går att lyssna på men de kan knappast sägas vara något överdrivet imponerande. Ett helt enkelt schysst men i mitt tycke ganska daterat och ointressant album. Nej, jag håller mig nog faktiskt undan zigenarvägen.

HHHHHHH

 

read in english