Band:
Roberth Karlsson – lead growl vocals and backing clean vocals
Lars Palmqvist – lead clean vocals and backing growl vocals
Per Nilsson – lead guitar, rhythm guitar & keyboards
Jonas Kjellgren – rhythm guitar, lead guitar & keyboards
Kenneth Seil – bass
Henrik Ohlsson – drums
Discography:
Symmetric in Design (2005)
Pitch Black Progress (2006)
Holographic Universe (2008)
Dark Matter Dimensions (2009)
Guests:
Info:
Released 2011-04-15
Reviewed 2011-03-30
Links:
scarsymmetry.com
myspace
nuclear blast
Jag måste säga att bandet har ett intressant skivomslag som ger lite känsla av diktatorstater och kanske främst det så kallade tredje riket, för er som inte känner till det kan jag bara säga att ni kanske ska ta och undersöka möjligheten att skaffa lite allmänbildning. Jag tror dock inte att bandet själva har så mycket med just detta rike att göra men vem vet, de kanske är hemliga sympatisörer.
Scar Symmetry tillbringar annars sin tid som ett band i den alltmer populära dödsmetallgenre där man har två sångare varav en sjunger klart och den andra sjunger vrål vilket jag ärligt talat tycker ser helt patetiskt ut på scen och det känns som att en av sångarna åtminstone borde kunna spela ett instrument istället för att överbefolka scenen. Denna åsikt påverkar förstås inte min inställning till musiken eftersom den inte är relaterad till densamma. Bandet har en del melodiösa refränger och sådant i sin musik och produktionen är modern och tydligt, min känsla är dessutom att bandet inte är direkt tunga i sin musik.
När skivans första spår börjar och jag kommer en bit in på detsamma kan jag bara lyfta på hatten, det spåret är riktigt, riktigt bra med grym refräng och ett härligt flöde låten igenom. Första spåret The Anomaly är grymt helt enkelt och det lovar förstås gott för resten av skivan med en så bra inledning.
Efter denna inledning känns det lite grann som att skivan dör, jag hittar inte riktigt någonting att verkligen sätta tänderna i och allt liksom bara snurrar på mot en avslutning, jag vet inte om det är på grund av att det första spåret är så bra eller om det bara är så att resten av spåren är lite medelmåttiga. Det blir i alla fall lite av en besvikelse efter det första spåret att det ser ut på det sättet.
Spår två till åtta är definitivt inte alls lika bra som det första spåret men de är heller inte direkt dåliga spår, känslan är att de är rätt okej men jag tycker faktiskt att bandet bör arbeta lite mer med hur de tillämpar samspelet mellan vrålsången och klarsången eftersom det samspelet känns ganska tvunget och inte naturligt vid ganska många tillfällen på denna skiva och i slutändan undrar jag om det överhuvudtaget är nödvändigt med ett sådant samspel, jag tycker nog faktiskt inte att det är det, inte på det sätt bandet gör det i alla fall. Det är samma känsla jag fått när jag sett bandet live tidigare, att pusselbitarna inte riktigt passar och att de då tvingat ned dem istället för att leta rätt på de riktiga bitarna.
Det finns goda intentioner på denna skiva men jag tycker egentligen inte att många av dem realiseras på det sätt de borde göras och på något vis känns det mest som att bandet spelar på säkerhet och bara tar med de element de borde och inte vågar satsa på någonting riktigt intressant, de är rätt bra inget snack om det men det känns som att det finns mer att ge. Jag tycker mig kunna höra en del intressanta tendenser men dessa försvinner i malplacerade vrål eller konstiga sångpartier som bara känns ctrl+c:ade in i låtarna.
I slutändan tycker jag ändå att det är bra, jag har egentligen ingenting stort och handgripligt att klaga på, bara känslan av att det kunde ha varit så mycket bättre än The Unseen Empire.
HHHHHHH
