Band:
Nick van Dyk – Guitars, Keyboards
Ray Alder – Vocals
Bernie Versailles – Guitars
Sean Andrews – Bass
Chris Quirarte – Drums
Discography:
Redemption (2003)
The Fullness Of Time (2005)
The Origins Of Ruin (2007)
Frozen In A Moment / Live In Atlanta DVD (2009 )
Snowfall On Judgment Day (2009)
Guests:
Info
Recorded and mixed by Neil Kernon
Artwork by Travis Smith
Released 2011-09-26
Reviewed 2011-09-21
Links:
redemptionweb.com
myspace
insideout
Albumet är inte enligt Van Dyk ett konceptalbum om dennes situation men den kan sägas vara ljudspåret till ett liv som skakats av ett sådant besked, enligt vad jag kan läsa i promoinformationen i alla fall. Lyriken tar dig med genom personliga reflektionen kring livets ironi, det är egentligen bara att titta på låttitlarna så förstår man vad som styrt skapandeprocessen kring detta album.
För ett progressivt album är det ganska tungt, det som slår en först är de tunga riffen och gitarrspelet framförallt innan en större bild målas upp med subtila atmosfäriska element som till viss del faktiskt förnimmer om vad vi en gång fick höra i A Pleasant Shade of Grey. Ray Alder har en röst som flyter med det musikaliska och ibland går upp i låtarna likt ett av instrumenten och hans sång kan inte sägas ta kommandot utan snarare vara en del i den större bilden som är ljudbilden. Produktionen är högklassig och styr fokus till låtarna och inte så mycket till ljudbilden. Redemption bjuder oss på elva spår och en liten bit över en timmes musik på detta album, deras femte i ordningen.
Första två gångerna jag hörde detta album kände jag mig inte direkt imponerad av det, det kändes ganska slätstruket och identitetslöst vid första anblick. Men allteftersom börjar nya ting träda fram i Redemptions musik, tyngden försvinner lite åt sidan och många nyanser framträder ut vad som en gång var en grå massa. Det är ett album som man inte bara lyssnar på en gång och konstaterar att det fungerar, det kräver sin tid, inte bara för att det är över en timme långt. Allt eftersom jag lyssnar till detta album hittar jag spännande nya intressanta saker och jag måste säga att jag verkligen uppskattar att lyssna på detta album, det för tankarna lite grann till Fates Warnings storhet medan det ändå låter helt annorlunda från dessa.
Över en timme musik brukar väldigt ofta vara ett recept för ett misslyckande men Redemption lyckas väldigt väl med företaget att hålla mig intresserad från början till slut, spår som inledande Path of the Whirlwind, No Tickets to the Funeral, Let it Rain, Begin Again och Departure of the Pale Horse känns värda att bara nämna lite extra. Speciellt spår tre No Tickets to the Funeral och spår sex Let it Rain som är riktigt, riktigt bra, speciellt Let it Rain som är ett spår jag gärna kan höra om och om igen eftersom det omedelbart griper tag i mig som lyssnare och det tillsammans med de andra spåren jag nämnde gör att jag gärna kommer tillbaka till detta album.
Jag kan inte se några större svagheter med detta album, kanske att det är en timme långt och lite till, kanske att det kräver att du ger det lite tid men ingen av dessa kan benämnas som ett problem när det gäller detta album, det är ett väldigt bra album från start till mål. Så med andra ord kan man inte bara säga att Cancer är något negativt, det kan åtminstone leda till något positivt. Så låt oss nu hoppas att Nick får förbli (någotsånär) frisk så att vi får ta del av mer musik från Redemption i framtiden.
HHHHHHH
