Recension Pride - s/t 2011

Svenska Pride får se sitt album återsläppt i en större volym på ett nytt bolag och med ett nytt omslag. Ett band som trots två singlar och mycket turnerande aldrig fick sitt genombrott när det begav sig, kanske drunknade de i annan svensk melodiös rockmusik. Deras musik samlades och de släpptes en skiva på ett mindre AOR-bolag, en skiva som gavs ut i dryga 500 exemplar och sålde slut mer eller mindre direkt, därför släpps skivan nu på nytt av Yesterrock ett bolag som har som specialitet att släppa förbisedda skivor som kanske kan vara svåra att få tag på i dagsläget. Och ärligt talat, bara för att ett band aldrig slog igenom eller att deras skivor dömdes till obskyritet behöver inte betyda att de är asdåliga.

Pride har ett ganska typiskt AOR-sound av tiden med tydliga melodier, lättillgängliga refränger och atmosfärskeyboards. De har också en sångare som håller till mestadels i de lite högre registren och de har alldeles säkert fluffigt hårdrockarhår som var så vanligt under sent åttiotal, åtminstone hade de det när det begav sig. Numer tror jag inte att bandet är aktivt men vad vet jag, pride är inte ett namn som lämpar sig för google när det gäller mindre svenska AOR-band. Ingen information jag kan hitta tyder på att de är aktiva. Men för att återknyta lite mer till musiken skulle man faktiskt utan att vara alldeles fel ute kunna säga att de spelar en musik som är arketypisk för genren, med ett sound som känns enligt instruktion för genren, detsamma gäller produktion och stilen på låtarna så egentligen är nog den bästa beskrivningen att säga att Pride är ett band med ett sound som är arketypiskt för genren.

Skivan inleds med en av de singlar som bandet släppte You’re the Only One vilken är en väldigt bra låt, inget snack om den saken, känns som en självklar singel med tanke på det lättillgängliga soundet och refrängen. Det är en låt som sätter sig mycket snabbt hos den som lyssnar. Nästa spår kan väl egentligen sägas samma sak om med tanke på att den är andra singeln och den går under namnet Dreamer in the Night och den är min favorit på skivan. Spår fyra Someone is Calling Your Name är ett annat riktigt skönt spår av samma typ egentligen som de två jag nämnt tidigare. Förutom dessa är de flesta spår riktigt sköna och skivan har ett riktigt bra sound. Spår fem är inte speciellt intressant måste jag säga och ett av få som gör att jag inte känner mig lika positiv men överlag är ändå min känsla väldigt positiv till vad jag får höra.

Det finns dock ett stort men när det gäller denna skiva och det är att de har väldigt lite som känns riktigt eget, det finns andra band med i stort sett samma sound som också de gör riktigt skön musik. Jag håller till exempel Bad Habit högre med tanke på att de har en bättre sångare. Det är dock inget snack om att Pride hittat ett bra och väl fungerande sound. Jag kan dock inte bara släppa det där med att deras sound låter som det mesta andra och jag tror att det var därför de aldrig slog igenom när det begav sig heller, de led en stor brist på egen identitet.

Denna självbetitlade skivan är utan tvekan riktigt bra och riktigt skön men mitt bekymmer kvarstår, den känns inte som att den tillför något och ska jag vara ärligt förbättrar den inte heller något befintligt. Hade de bara känts som att de hade funnit något eget, eller åtminstone som att de sökte en egen identitet så hade jag varit nöjd men det känns som att de siktar mitt i fåran och är nöjda med att hamna där.

Jag ska väl inte klaga för mycket eftersom jag tycker att den här skivan med några få undantag är riktigt bra, den har samma sköna hitbetonade musik som mången annan AOR och de gör det riktigt bra, synd bara att de inte samtidigt siktade lite mer i en egen riktning.

HHHHHHH

Pride s/t

Pride
s/t