Band:
Sebastian (Vocals & Guitars)
Marcus (Bass & Vocals)
Jens (Guitars & Vocals)
Dirk (Keyboard & Vocals)
Sascha (Drums)
Discography:
Moon (1996)
Flood (1998)
Colleen (EP 1998)
Born (1999)
Myopic (2000)
Sucking Turns (MCD 2001)
Heroes (MCD 2001)
Massive ØL (2002)
ØL 1+2 (2003)
No Disco (2004)
How to be Yourself? (2005)
The Victim (2005)
My Own Prison (2006)
RMXS (2006)
Between the Lines (2007)
Rare Things - From Then til Now (1998-2007) (2008)
Guests:
Info
Released 2010-10-08
Reviewed 2011-04-04
Links:
oel-music.de
myspace
ad productions
Det är kanske lite sent att komma med en recension på en skiva släppt i oktober nu i april, men jag fick tillgång till denna skiva alldeles nyligen eftersom ØL haft lite svårt att nå utanför de tyska gränserna och då anser jag att en sen recension är bättre än ingen alls. Jag tror nog de flesta håller med om det...
ØL debuterade så tidigt som 1996 med skivan 'Moon' (förmodligen för att hylla den då alldeles nya himlakroppen runt jorden) och har sedan dess varit aktiva med antalet skivor dem släppt. Se bara här på sidan vilken lång rad av skivor de satt sitt namn på. Som de själva uttrycker det är dem inte ute efter att vara unga och hippa utan bara att spela den musik de älskar och i det tempo de släpper sina skivor undrar man hur de inte blivit mer erkända inom branschen. Under 13 år kastade detta band ur sig inte mindre än 13 fullängdare (varav 11 med helt nytt material) samt tre EPs/MCDs och ett gäng singlar ifrån dessa. Men nu har inte bandet släppt något nytt sedan 2007 fram till 'The Merging' kom i slutet av förra året. Så är anledningen till uppehållet att ØL velat göra det bästa albumet i sin karriär och ägnat oändliga timmar på att putsa till den här skivan? Ja, det är väl det vi ska ta reda på.
Skivan börjar riktigt bra med låten Faith och toppar sedan i andra låten med singellåten Fine som är riktigt, riktigt bra! Faktum är att jag skulle vilja säga att Fine är oförskämt bra, den sätter en extremt hög ribba som bandet sedan inte ens är uppe och nuddar på i resterande 13 låtar. Tittar vi på hela paketet ØL är det faktiskt egentligen ingenting som känns direkt lämpligt för Fine. Bandets skivomslag ser riktigt amatösmässiga ut med motiv som ser ut att vara gjorda i Microsoft Paint. Omslaget till 'The Merging' är ganska tveklöst bandets snyggaste och även det ser riktigt billigt ut. Produktionen låter skramlig och lågbudget och bandet känns inte direkt byggt kring världens bästa musiker - men det är det väl inte heller någon som hävdat att dem skulle vara. Istället känns det lite som en punkigt rockband som håller det enkelt, roligt och lagom seriöst.
Tredje och fjärde låtarna känns lite som mellanspår innan skivan kommer in på en annan av skivans höjdpunkter i form av den nedtonade potentiella rockhitten Just One Day. En riktigt skön låt som följs av Let it Roll som känns som en riktig poplåt som följs av den fina balladen Don't Ask Why. Men så bra fick det visst inte vara, för 1.20 ifrån slutet tappar den totalt fattningen och blir bara en massa psykopatiskt skrattande med folk som flämtar efter andan. Och det sätter lite standarden för fortsättningen, för av de återstående sju låtarna är det egentligen inget spår som är riktigt bra. Ett par hyfsade men det mesta därifrån är på sin höjd medelmåttigt.
På det stora hela skulle jag vilja kalla detta en ganska enkel rockplatta. Påhittig och svängig med låtar av ganska olika karaktär, men enkelt uppbyggda, enkelt spelade och enkelt producerade. Inga komplicerade melodier, orkestrala arrangemang och konstiga tempobyten mitt i låtarna, utan en rakt på sak rockskiva. Den har några låtar som är bra, ett par riktigt bra till och med men det känns inte som en skiva bandet ägnat extra mycket tid till att finputsa på. Den är rå och okomplicerad, opolerad och rakt på, likt en gokart. Tuta och kör, även om gokartbilar inte har tuta. Och jag tycker det är skönt med skivor som denna, även om dess 15 spår och timmeslånga speltid gör den lika lång som Transibiriska järnvägen. Och den är lite för lång att köra med en gokart. Ska man så långt vill åtminstone jag ha något som är lite mer sofistikerat.
HHHHHHH
