Recension Madina Lake - World War III 2011

Musik är ingenting livsviktigt egentligen. Det är inte skillnaden mellan liv och död. Det är inte som syre - någonting vi behöver för vår överlevnad. Eller som sömn, något essentiellt för att vi ska funktionellt klara oss. Men ibland och för vissa människor är musik just skillnaden mellan liv och död. Det är det som gör att vissa får leva en annan dag och andra inte. Som när världens största musikakter under 80-talet gick ihop och gjorde jättespektaklet Live-Aid. Och liknande välgörenhetsfestivaler, -konserter och -album som följt efteråt. I juni förra året visade musikvärlden återigen sig från sin bästa sida och gick ihop, med Smashing Pumpkins i spetsen, för att spela in pengar till basisten och sångaren i Madina Lake, Matthew Leone, som fallit offer för en brutal misshandel då han försökt hindra en man från att misshandla sin fru. Leone låg i koma i närmare en vecka innan han påbörjade en långsam återhämtningsprocess som tog över fyra månader. Tack vare välgörenhetsspelningen som drog in ca 80 000 US-dollar kunde Leone få den vård och eftervård han behövde och efter sin fyra månader långa återhämtningsprocess kunde han återvända till musiken och påbörja arbetet med den här skivan. Folk kan säga vad de vill om att musik bara är underhållning och nöje, men i mina ögon är det och har alltid varit något som kan ge liv, glädje och mening i livet. Ni kanske inte tror det när ni läser Halloweds överdrivande recensioner och oseriösa stil, men vi lever för musiken. Och det hemska Matthew behövde genomlida visade återigen vad som är så fantastiskt med musiken.

Nu blev det väldigt mycket om någonting annat än 'World War III' här i inledningen, därför utan vidare tidsödslande sidoberättelser - här är Madina Lakes tredje fullängdare som öppnar med en låt om just den incident som jag nämnde i förra stycket, kallad Howdy Neighbor!. Howdy Neighbor! är säkert en väldigt självhelande låt för Matthew och bandet att skriva, men som låt sådär är den en av de svagare spåren på skivan. Musiken är ganska skönt rockig, men lyriken känns lite forcerad in i melodierna och musiken. Så fort den härliga hårdrockdängan Imagineer drar igång blir det bättre drag i skivan och högre kvalité. Imagineer är bra med mycket skön bakgrundssång och riktigt tunga melodier bakom den närmast arga sången. Men i tredje låten börjar blomman att blomma på riktigt. They're Coming For Me har en oförglömlig refräng med superhärliga keyboards och körer som skulle konkurrera ut det mesta vi hör i Eurovision Song Contest. Men den där riktiga snöklädda bergstoppen hittar vi då vi kommer till sjätte låten. Huga! Årets bästa låt fick plötsligt en seriös kandidat.

Jag gillar det aningen futuristiska tv-spelsaktiga gitarrspelsljudet, det ständigt drivande draget i musiken och hur de verkligen plockar fram allt och dubbelt så mycket utöver detta i refrängerna. Jag gillar melodierna som hela tiden rör på sig och rytmerna som passar lika bra på uteklubbarna som hemma framför datorn. Och jag gillar variationen med låtar som traditionella hårdrockslåtarna, typ den nämnda Imagineer, blandat med den nästan renodlade technolåten Fireworks och ….. Och så gillar jag förstås Across 5 Oceans… Topp 5 i år alla gånger - kanske till och med den bästa låten jag hört från i år.

Negativa sidan är betydligt skralare, för här finns betydligt mindre att över huvud taget ta upp men sången är en sak som slår mig stenhårt emellanåt. Inte alltid, men i vissa låtar och vissa partier är den ganska svag. Andra stunder kan den dock vara lysande så jag vet inte om det har något att göra med den delade vokala bördan hos tvillingarna Nathan och Matthew (även om Matthew bara är bakgrundsvokalist) eller om det är något annat som ligger bakom, men något är det. Dessutom tycker jag det finns två-tre låtar på skivan som känns rätt svaga, i alla fall i jämförelse. Annars finns det ingenting jag ens med mitt största förstoringsglas kunnat hitta. Produktionen är stark och intressant - det är en oerhörd pondus i produktionen och ljudet är rent som alkohol. Instrumentalt är det påhittigt och precist, som ett blixtlås, och jag gillar väldigt mycket att bandet bara är sig själva - det är inte en massa lager av påhittad attityd och stereotyper som tjatas ut i Madina Lake. 'World War III' är rätt och slätt en skön rockskiva full av en massa spännande och intressanta inslag som programmeringar, technoinslag och liknande saker du som hårdrockband inte "får" använda.

Men det låter ju så bra!

'World War III' har 12 spår och spelar ut sig själv på närmare 44 minuter. Helt uppriktigt är kanske 30-35 av dem intressanta men tro mig - de är då väldigt intressanta! Kanske har denna skivan årets bästa låt? Vad som inte finns något snack om är dock att den har årets mest gripande historia bakom. Jag är glad att du överlevde, Matthew. För den här skivan är riktigt jävla bra!

HHHHHHH

Madina Lake World War III

Madina Lake
World War III