Band:
Morgan Lander – Lead vocals, Guitar
Mercedes Lander – Drums
Tara McLeod – Guitar
Ivy Vujic – Bass guitar
Diskography:
1999 Spit
2001 Oracle
2004 Until The End
2007 Funeral For Yesterday
2009 In the Black
Info
Produced by Siegfried „Siggy“ Meier at Beach Road Studios in Goderich Ontario
Released 2011-09-02
Reviewed 2011-08-31
Links:
kittierocks.com
myspace
youtube
massacre
Musikaliskt säger promoinformationen att det handlar om Nu Metal vilket förstås är en genre som får Richard att gå i taket men för oss andra som inte tycker att en genre kan vanhedras av vilka inslag det nu är som gör det till nu är det förstås ingen sak och en sådan genrebeteckning säger heller inte speciellt mycket. Det bästa sättet att beskriva Kittie är som en blandning av himmel och helvete, de varierar det riktigt mörka och avgrundsvrålande med normal kvinnlig sång. Musiken är också den ganska skiftande av samma karaktär med vrålmörka riff som avlöses av lite mer klassiska metalmelodier som kan höras liknande hos många power-/heavy metal band. En sak man däremot kan säga är att de är väldigt tunga och de nog inte riktigt faller traditionalisten i smaken, jag har sett många skriva negativa kommentarer om bandets musik på den där videotjänstsidan som vi ibland inbäddar videos från. Ljudbilden är välputsad i de finstämdare partierna och ganska rå när musiken blir det, väl genomarbetad produktion skulle jag nog vilja säga att det är. Albumet kräver inte direkt någon längre tid för dig att spela igenom så traditionalisten kanske finner en liten förlåtelse med tanke på att de elva låtarna lätt får plats på en vinylskiva då det inte tar mer än ungefär 36 minuter att spela dem.
Okej, lyckas Kittie att tillfredsställa förhoppningarna för detta album? Till en början var jag definitivt inte inne på det spåret eftersom det kändes mestadels vrålande och trist och inte den där sköna variationen bandet hade på In the Black, men ack vad jag misstog mig då det som krävdes var lite tid. Albumet är väldigt subtilt nyanserat utifrån en mörk hård utgångspunkt vilket leder till att det känns mestadels mörkt och tungt till en början, efter hand öppnar dock andra avenyer upp sig och nyanserna jag känner igen från In the Black tar form. Så från att ha känts som mycket av en besvikelse har I’ve Failed You istället blivit till ett album jag gärna lyssnar till, jag tycker dock ändå inte att det är någon förbättring från In the Black kanske närmare lika bra men inte bättre. In the Black var en riktigt käftsmäll, en riktig genomkörare för psyket och en fantastisk skiva; I’ve Failed You är grymt bra och fantastisk i sina bästa stunder men den är inte samma upplevelse, samma känslomässiga berg- och dalbana som In the Black. Riktigt bra är den, men inte på samma sätt. Svaret på frågan jag inledde stycket med är dock ett definitivt ja.
Ett album för alla er som gillar kvinnor med energi och aggressivitet, ett album för er som gillat bandet tidigare ni kommer inte bli besvikna och ett album för alla er som inte tycker att musik ska vara slätstruken och tråkig som på P3, Rix eller någon annan av de där kanalerna på radion.
Kittie, ni har valt fel albumtitel, den stämmer inte alls.
HHHHHHH
