Band:
Hendrik Ücüncü – Voice & Guitar
Phil Hüls – Bass
Gereon Homann – Drums
Discography:
Kingsize (2002)
Cross Your Fingers (2006)
Super Pursuit Mode Aggressive Thrash Distortion (2009)
Guests:
Info
produced by Toni Meloni
Released 2011-08-30
Reviewed 2011-08-21
Links:
eatthegun.com
myspace
youtube
metalville
Musikaliskt handlar Eat The Gun om modern rockmusik, det är rakt på och okomplicerat byggt på ett enkelt koncept: mycket energi och medryckande refränger. Sångaren är en ganska typisk rocksångare som du kan finna i de flesta rockband av idag och även igår,ta Bon Jovi, ta lodisen som sjunger i Nickleback eller vad som helst, en vanlig manlig röst helt enkelt. Det bygger på tydlighet och simpla låtstrukturer, det krävs knappast någon vetenskaplig kunskap för att hänga med i svängarna när Eat The Gun spelar. Produktionen är likaså en typisk rockproduktion varken mer eller mindre, ljudbilen ser ut precis som man kan förvänta sig hos ett rockband av detta slag och det är egentligen inte mycket alls som överraskar med Eat The Guns musik. 45 minuter är den totala speltiden för Runner och albumet har elva spår för att nå fram till denna speltid.
Albumet startar riktigt bra med titelspåret som verkligen skapar en stor förväntan och ger en väldigt positiv känsla. Det backar lite i det efterföljande spåret The Evil in You and Me som är lite sådär tycker jag, sedan kommer The Remedy som också är väldigt bra och efter tre spår är känslan väldigt positivt och det kommer mer i Daredevil Supreme som också är en riktigt fin ösig rockhit. Men sedan då?
Ja, resten av albumet är vad en britt hade kallat forgetful, mediokert kanske är ett lämpligt svenskt ord för samma sak. Vad jag noterar är att det mesta av materialet känns som allting annat och att bandet i slutändan blir ganska identitetslöst även om det till och från dyker upp riktigt intressanta avbrott från medelmåttigheten, titelspåret är till exempel som jag redan nämnt riktigt bra. Albumet känns också i längsta laget med tanke på att mer eller mindre hela avslutningen känns ganska seg.
Kort och gott en okej men ganska meningslös skiva med en trio fina höjdpunkter som eventuellt kan motivera någon form av betydelse för albumet trots allt men ändå på det hela taget ett ganska meningslöst album för den som nu inte är fanatiker av genren förstås.
HHHHHHH
