Recension Days of Anger - Death Path 2011

Dagar av ilska från en svensk småstad som visar sig vara det lilla sörmländska samhälle som går under namnet Eskilstuna som bara finns på 16 plats av Sveriges 20 största städer vilket förstås gör det till ett litet samhälle med tanke på att det inte finns mer än 136 städer i Sverige. En stad vars befolkning hålls i popens grepp, vilket förstås måste vara någonting fruktansvärt och därför har det blivit Days of Angers ansvar att agera hjältar och rädda befolkningen undan ett öde i populärmusikens grepp. Jag har ingen aning om det sistnämnda men det skulle onekligen kunnat vara en typisk grej för metalnissar att säga eftersom de hela tiden vill ge skenet av att hårdrocken är någonting subkulturellt dömt till en existens i skuggan och mörkret för de oliktänkande. Det är en myt men den saken sparar vi till ett annat tillfälle. Days of Anger tillhör i alla fall metallens värld och härstammar från småstaden Eskilstuna i vårt lilla avlånga land.

Namnet känns ändå ganska passande med tanke på att bandet visar upp en fasad av mycket ilska och energi som att de samlat alla sina frustrationer i en hink som de sedan hällt ut över ljudbilden som föreställer en banan i fartställning i en skidbacke. Jag kommer att tänka på ett tyskt band vid namn Emil Bulls när jag hör dessa svenskar och kan inte undgå att tro att Massaker skivor missat lite när de kategoriserat bandet eftersom det låter mer Emil Bulls än Bay Area som nämns av bolaget. Det är onekligen tungt, argt och aggressivt. Bandet har själva producerat denna debut och mixen är gjord av någon snubbe vars namn du kan se till vänster om denna text. Det är en produktion som känns inriktad mot att få fram den ilska som namnet indikerar, kanske också att få fram en aggressiv ljudbild. En kortare beskrivning skulle kunna benämnas som aggressiv, argsint hardcorethrash.

Det hela drar igång tungt och aggressivt från första spår och egentligen finns det inte många delar av skivan som ger något andrum utan det är full fart från första till sista ton. Sången är mestadels gormande sådan vilket passar ganska väl till den tyngd och aggressivitet som bandet visar upp.

Generellt tycker jag att denna skivar fungerar väl, bandet förmedlar en känsla av ilska och skriker ut sin frustration så att det känns för den som lyssnar. Det bör nämnas dock att det är en enda lång aggression som pågår i drygt 45 minuters tid vilket utan några större andningshål faktiskt känns i mesta laget och mot slutet vill du bara inte höra mer eftersom du inte orkar få i dig mer frustration än du redan tagit emot, åtminstone inte utan chansen att få återhämta dig en kortare stund och kanske själv släppa dina egna frustrationer för ett ögonblick. Kanske har vistandet i en stad styrd av popmaffian lett till att mycket inneboende ilska byggt upp hos denna trio och nu när de får chansen skriker de ur sig allt på en gång vilket blir lite väl mycket mot slutet. Jag hade nog hellre sett att de höll sig på runt 35 minuter av ilska med tanke på att det är så intensivt hela tiden, de sista minuterna gör nästan att känslan vänder mot att det känns tråkigt och enformigt mot slutet. Märk dock väl att jag säger nästan.

Spår fem, Stonecold (korkad stavning) Killer är ett spår som fastnar hos mig, detsamma gäller för spår åtta, Spit on Your Grave. Dessa spår har mycket styrka och bidrar nog till att skivan trots allt håller sig inom ramarna för vad som ändå är bra. Visst det är nog inte en skiva jag kommer att spela speciellt mycket nu när jag har recenserat densamma eftersom liknande musik görs bättre av Emil Bulls.

Till sist kan jag bara tillägga att det är skönt att det bara är 45 minutes of anger och inte days of anger.

HHHHHHH

Days of Anger Death Path

Days of Anger
Death Path