Band:
Claus Lessmann - lead vocals & guitar
Hans Ziller - guitar
Chris Limburg - guitar
Uwe Kohler - bass
Dominik Hülshorst - drums
Discography:
Studio albums
1986: Don't Touch the Light
1987: Fireworks
1989: Point Blank
1991: Knock Out
1996: Feels Like Comin' Home
1996: Freudenfeuer (German version of Feels Like Comin' Home)
1998: Rebel Soul
1999: Fuel to the Flames
2001: Strike Ten
2003: Free
2006: Double X
2008: The Räuber
2011: Branded
Live albums
1993: Live...The Best
2002: Live Over Europe!
2005: One Acoustic Night
2007: Double Vision
info:
guests
Released 2011-10-07
Reviewed 2011-10-22
Links:
bonfire.de
myspace
youtube
yesterrock
Bonfire håller till inom den melodiösa hårdrocken och stilmässigt kan man säga att de har ganska mycket gemensamt med ett band som Gotthard både i framtoning och ljudbild. Hårdrock med medryckande refränger och ett klassiskt snitt med stark dominans från gitarrerna. Samma typ av högtonade hesa röst som sina alpbaserade kollegor har de också i Bonfire vilket kanske kan förklara hyllningen till tragiskt avlidne Steve Lee från nämnda band. Detta är dock som jag tidigare nämnt ett livealbum i denna stil, det är ett livealbum av den typ jag gillar då det är snyggt redigerat i efterhand för att låta bättre och i mångt om mycket låter det som studiomusik med publikljud vilket känns som det idealiska sättet att göra livemusik (och nu hatar alla livealbum fans mig, eller säger att jag är en idiot), kanske inte det rätta enligt puristerna men dem struntar jag i. Ljudet är välpolerat och snyggt, det gör låtarna rättvisa med en högkvalitativ ljudbild. Albumet har sexton spår och klockar in på lite över timmen.
Överlag bra skulle jag vilja säga om detta album, flera intressanta och bra spår som vi återfunnit mestadels på albumet som går under namnet Fireworks, och jag skulle vilja säga att flera av spåren låter bättre än de motsvarande på Fireworksalbumet vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur många år som gått sedan 1987 när det albumet såg dagens ljus. Ljudbilden håller också den en hög kvalité och gör låtarna rättvisa vilket knappast gör saken sämre. Och med spår som American Nights och Champion kan det knappast gå helt fel.
Men alla spår är inte så bra, det finns en del som känns ganska sömniga. Sword and Stone, Rock Me Now och inledande Ready for Action är otvetydiga sömnpiller. Dessutom med en speltid på över en timme blir det på det hela taget ganska långdraget mot slutet. Inte så att det blir tråkigt men inte att rekommendera som bilmusik eller liknande.
För att sammanfatta kan jag konstatera att Bonfire lyckas väl med sitt livealbum, de lyfter sina låtar från åttiotalet och i sina bästa stunder glänser de med riktigt fina låtar. Dock blir det lite för mycket och lite för långdraget för att jag ska vara helt nöjd, därför får Bonfire nöja sig med ett betyg i mitten av skalan med kanske viss dragning mot det mer positiva.
HHHHHHH
