Band:
Joakim Brodén – Vocals
Rikard Sunden – Guitar
Oskar Montelius – Guitar
Daniel Mÿhr – Keyboards
Pär Sundström – Bass
Daniel Mullback – Drums
Diskografi:
Fist for Fight (2001)
Primo Victoria (2005)
Attero Dominatus (2006)
Metalizer (2007)
The Art of War (2008)
Guests:
Info
Peter Tätgren & Sabaton - Production
Fredrik Nordström, Andrew Hayball & Sabaton - Mix
Släppt 2010-05-21
Recenserad 2010-05-04
Länkar:
sabaton.com
myspace
Youtube
nuclearblast
Jag kan inte förstå denna besatthet vid krig, The Art of War och nu Coat of Arms, Panzer Battalions och så vidare. Krig är inte en konst, krig är inte häftigt, krig skapar inga stora män, krig är ett patetiskt uttryck för människans idioti och att skriva lyrik om gångna krig är ungefär lika intressant som att få cancer.
Nåväl, jag ska lyckligtvis inte analysera bandets lyrik utan deras musik och det första jag lyckades med var att välja fel skiva, jag får musiken genom podcasts och i min pod fanns två skivor av detta band och jag valde den gamla, jag erkänner att jag aldrig lyssnat till Sabaton tidigare men nu har jag gått igenom två skivor, jag har lyssnat på både föregångaren Art of War och denna skiva tillräckligt många gånger för att kunna recensera båda, men vi har redan en recension av Art of War så den skiter jag i att recensera.
I alla fall, det första som slog mig när jag lyssnade till Sabaton på skiva var att det är väldigt mycket schlager över dem och jag tänkte faktiskt nästan sätta Carola eller Linda Bengtzing som liknande band. Låtarna har ofta samma låtuppbyggnad som schlagersånger och samma tralliga utförande med überlalligt och positivt. Sabaton är som Freedom Call utan glimten i ögat vilket förstås inte kan ses som något positivt. Något som också är värt att säga om den saken är förstås att Chris Bay i tidigare nämnda Freedom Call är en miljon gånger bättre än Sabatons sångare (namnet till vänster i recensionen), Bay har dessutom ett leende på läpparna när han spelar live vilket inte Sabatons sångare har, jag kan inte riktigt placera Sabaton på ett bra sätt. Jag skulle nog vilja placera dem i samma grupp som de andra så kallade machobanden typ Hammerfall eller Manowar som verkar ta allt på superallvar, Rhapsody of Fire kan väl också nämnas där. Freedom Call utan humor helt enkelt.
Skivan Coat of Arms börjar faktiskt rätt bra med titelspåret, introt är snyggt och låten som kommer fungerar väl rätt bra med trallig refräng och glada melodier, det som dock hela tiden återkommer är funderingen kring hur mycket bättre det hade varit med en sångare som hade någonsånär klass. Jag vet att jag är elak och kanske sårar hans känslor nu, jag har inte ens brytt mig om att titta vad han heter så att jag kan skriva det här i recensionstexten, men faktum är att jag tycket att sångaren ensam drar ned betyget minst en poäng och sedan sabbar förstås den makalöst fjantiga lyriken en hel del.
Jag kan för mitt liv inte förstå vad som gjort Sabaton så pass stora att de får alla dessa fördelar med feta videoinspelningar i antågande och massivt turnerande för att det är ett högst medelmåttigt band med högst ordinär musik. Men å andra sidan Iron Maiden har gått bra (även om de faktiskt var föregångare en gång i tiden och därefter kopierade sig själva) eller Takida här i Sverige och det är också band utan riktig identitet och högst medelmåttiga.
Nåväl, många kommer säkert att köpa denna skiva och tycka krig är asballt och så vidare men jag är glad att jag nu kan lägga detta band till handlingarna och aldrig mer spela vare sig Art of War eller Coat of Arms.
Sabaton skulle vara mycket bättre med smileys och glimten i ögat, ”True Metallers don’t thank anyone ;)” som det står i häftet till Freedom Calls Mother Earth. Sabaton gör ironisk musik men de gör den på allvar, någonting är fel med Coat of Arms.
En högst medelmåttig skiva av ett högst medelmåttigt band.
HHHHHHH