Band:
Fabio Lione – vocal
Luca Turilli – guitar
Dominique Leurquin - guitar
Alex Staropoli – keyboards
Patrice Guers – bass
Alex Holzwarth – drums
Diskografi:
endary Tales (1997)
Symphony of Enchanted Lands (1998)
Dawn of Victory (2000)
Rain of a Thousand Flames (2001)
Power of the Dragonflame (2002)
Symphony of Enchanted Lands II: The Dark Secret (2004)
Triumph or Agony (2006)
Guests:
Christopher Lee - Spoken Album Narrator
Info
Produced by Luca Turilli and Alex Staropoli
Engineered and edited by Simon Oberender
Additional engineering and editing by Olaf Reitmeier and Sascha Paeth
Recorded at the Gate Studio (Wolfsburg, Germany) between September and October 2009
Mixed by Sascha Paeth, Mastered by Miro
Släppt 2010-04-30
Recenserad 2010-06-07
Länkar:
rhapsodyoffire.com
myspace
nuclearblast
Som vanligt på denna nya skiva handlar det om drakdräpare, svärd, fantastiska världar och så vidare. Det känns väl rätt onödigt att utveckla att jag tycker att rent attitydmässigt är detta ett av de absolut töntigaste banden där ute. Blir helt galna i intervjuer för att någon bringar upp det gamla skämtet om Sascha Paeth och en trummaskin som cirkulerade för några år sedan, sjunger om tomtar och troll och slänger in porlande bäckar i tid och otid. Och ni skall höra voice overn på denna skivas promoversion (åtminstone hoppas jag att det är så), töntigt så det förslår faktiskt.
Musikaliskt är det episk symfonisk Hollywoodmetal som det brukar vara när Rhapsody är i farten, de är faktiskt stormästarna i denna genre som inte innehåller några andra band. Det betyder snabb metall med smattrande trummor och klassiska influencer med orkestrar i bakgrunden och även med en del klassiska skalor på det gitarriska och keyboardtramset.
Jag har alltid gillat Rhapsodys musik som underhållning, dock tycker jag att det har gått nedför sedan Dawn of Victory. Denna skiva känns inte som ett lyft, den känns seg och oinspirerad för att vara Rhapsody. Visst, det finns en hel del schyssta låtar och schyssta partier på skivan så att säga att den är trist och seg är en överdrift men samtidigt med band man gillar hoppas man alltid på mer och Rhapsody levererar stabil och säker musik men är det verkligen rätt väg? Jag skulle vilja säga att de spelar fegt, de borde vara lite mer galna, släppa loss lite mer och så vidare. Jag har alltid förknippat Rhapsody med galna kombinationer av rock och klassiskt med helgalen lyrik vilket jag gillade. Numer är de mer konventionella och klart mindre galna.
Det finns också en annan sak jag stör mig på numer, tidigare hade Rhapsody en berättare som hade en bra berättarröst vilket gjorde att man kunde tolerera de talade partierna. Nu har de Christopher Lee vars röst är värre att lyssna till än att få magsjuka. Han låter som en idiot som svalt en baslåda med vissa defekter. Minst en minuspoäng för Christopher Lee.
Egentligen är detta en rätt behaglig skiva att lyssna till men det känns rätt mycket som bakgrundsmusik och inte som något man sätter sig för att lyssna till. För den saken har man de tidigare skivorna, jag rekommenderar fortfarande att man hellre tar sig en titt på Legendary Tales, Symphony of Enchanted Lands, Dawn of Victory eller Power of the Dragonflame.
I slutändan tror jag detta är mest av en skiva för fansen och inte för oss som gillar Rhapsody för sina galna eskapader och egentligen inte är fans av bandet.
Rhapsody of Fire brinner bäst i bakgrunden.
HHHHHHH